Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En folkets man

Annons

En kulturradikal elit som skrittar fram på sina höga hästar, skaldade kristdemokraternas ledare Göran Hägglund på DN-Debatt i går. Han skrider till försvar för vanligt folk, de som sitter i köket och räknar igenom hushållskassan.

Kanske har han rätt där, tiotusentals ”vanliga människor” räknar igenom sina tillgångar för att få dem att räcka i tider av skenande arbetslöshet, svindlande utanförskap och överflyttningar av förmögenheter till ett litet fåtal, särskilt gynnade av högerregeringens politik.

Men Hägglund blickar ut över en annan verklighet. Inbillad kunde man säga, om det gick att ta hans moraliska, eller magistrala ordflöde på allvar. Men det går inte.

Hägglund, balanserande på den spärr som lyfter ut honom ur riksdagen och bär bort högeralliansen från Rosenbad, söker frågor som lockar nya väljare. Kanske finns de i de grådaskiga skuggor där Sverigedemokraterna ropar ut sina inskränkta budskap om vanligt folk och invandrare.

De som instämmer, men ser igenom Jimmie Åkessons retorik och kollektiva dumhet, söker kanske något mer sofistikerat. Då står Hägglund och hans illa inskränkta, homofobiska parti till tjänst.

Men i gruppen vanligt folk, så omhuldad av Hägglund, ryms inte homosexuella av båda könen; Hägglund, och Jimmie Åkesson, ryser båda vid tanken på att dessa skrider fram i kyrkan och får sina äktenskap välsignade.

Den sortens enfald och bibliskt bokstavstroende är en del av den folklighet Hägglund, och Åkesson, tror sig företräda. Det är enkelt; de vanliga är flitiga, föredrar tavlor som föreställer något, kanske röda stugor mot blå himmel, ser på lätta teveprogram och tänker på sina föräldrar.

Motsatserna finner han i ”kultureliten”. Den finns på landets teatrar, redaktioner och på Konstfack.

Den som spanar efter eliter, höga hästar och förakt för svaghet kan annars, efter tre år med Hägglund och högerregeringen, blicka mot Rosenbad, läsa pamfletter från Svenskt näringsliv och försjunka i de dystraste profetior från den finansiella elit som räknat hem rikliga gåvor och kontanter från Hägglunds regering.

Men han ser inte så långt. Han nöjer sig med allra enklaste konster, att ställa sig nära populism, kulturförakt och tankar och ideer som sträcker bortom vad han själv förmår formulera.

Mer läsning

Annons