Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En kyrka för utvalda?

Ur kyrkan gick jag för en mansålder sedan. En principfråga; den som inte tror skall icke uppta plats bland de troende. Det blev också några hundra i sänkt skatt.

Annons

 

Om kyrkans affärer och inre liv har jag brytt mig föga, men kyrkor vilar jag gärna ut i, särskilt italienska. Den katolska kyrkan, med sitt surrealistiska inre och yttre, får mig ofta på bättre tankar; fri är bara den som står utanför det introverta.

Om några veckor går de troende, och några få andra, till vallokalerna för att välja kyrkofullmäktige. Ingen hård konkurrens om platserna på dessa listor, men de som väljs in brinner för saken. De vårdar väl sin del av vår gemensamma historia.

Sverigedemokraterna vill också in och ta större plats i de heliga rummen. En plattform där för vidare avancemang. Kyrkopolitiken består, vad jag sett, av värnandet av kyrkan som lokal för skolavslutningar. Det håller väl också muslimerna utanför.

I Gävle mobiliserar de de främlingsfientliga hårt och lyfter fram fyra kandidater; Louise Erixon (utan ryggsäck) partiledaren Roger Hedlund, Margareta Sandstedt och Stefan Söder. På partiets hemsida önskar Sandstedt att kyrkan ”står fast vid de kristna och svenska värderingarna”. Inga exempel inom synhåll.

Söder förklarar att den kristna tron är lika viktig som ”den nationella identiteten”. Han önskar sig också kyrkskjuts för alla som har svårt att ta sig dit. Erixon vill införa en ”andra chansen konfirmation” för de ”9:onde klassare” som inte konfirmerade sig ”i 8:an”. Niorna kan då gå fram ”med jämnåriga”. Hedlund vill sänka kyrkoavgiften till 99 öre och tänker sig en fond ”för att finansiera bevarandet av de gamla fina kyrkobyggnaderna”.

Som politisk plattform (på knagglig svenska) verkar målsättningarna lika svajiga som menlösa. Bara blågula böner i fina kyrkobyggnader dit de främmande inte är välkomna, ungefär. Kyrkan är värd bättre.

Mer läsning

Annons