Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En misslyckad reform

/
  • snabbt beslut. Dåvarande regeringen presenterar pensionsreformen på Rosenbad. Bilden från vänster: Finansminister Bosse Ringholm (S), socialminister Maj-Inger Klingvall (S), Margit Gentzell (m), Bo Könberg (fp), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Pettersson (c).

Annons

Ibland så tänker jag att vi är ett ganska lättlurat folk. Vi vill så gärna tro att politiker och höga tjänstemän har full koll på läget – innan de tar beslut. Så att vi, som inte tar besluten, slipper sätta oss in i alla krångligheter. Tyvärr verkar inte alla beslut vara så fantastiskt genomtänkta vid närmare granskning.

 Som det här med pensionsreformen.

 När jag försöker mig på att städa skrivbordet hittar jag det årliga beskedet från Pensionsmyndigheten. Jag kan läsa mig fram till att jag beräknas få 14 000 kronor i allmän pension, före skatt, om jag går vid 65 års ålder.

 Men, om jag skulle jobba till dess att jag är 70 år, då får jag 19 800 kronor före skatt. En rejäl skillnad, men ändå inte så värst mycket pengar. Som tur är har jag i stort sett alltid arbetat hos arbetsgivare med kollektivavtal. Det innebär att jag dessutom har rätt till tjänstepension. Fast i mitt fall handlar det om många olika arbetsgivare, så det blir några småbelopp här och var som enligt prognosen faller ut vid 65. (Till exempel två kronor i månaden från den tid jag jobbade på Vägverket.)

 Beskedet visar också att värdet på min insparade pension har minskat med 22 000 kronor på ett år. Värdet följer nämligen börskursen.

 

Det svenska pensionssystemet, som har kallats det mest nyliberala i hela världen, fyllde tio år förra året. När systemet skulle klubbas igenom 1994 gick det snabbt. Socialdemokratiska och borgerliga politiker höll hårt i klubban, utan att ta hänsyn till vad företrädare för fack, arbetsgivare eller pensionärsorganisationer tyckte. Remisstiden (den tid som olika organisationer har på sig att tycka till om nya lagar och regler) var blott åtta veckor. Och trots att organisationerna tyckte en hel del (”Djupt osolidariskt” och ”Faller utanför den socialdemokratiska ideologin”, var ett par av remissvaren.) så sjösattes pensionsreformen.

 

Reformen innebar att hela det svenska folket, även de som inte ville, blev aktiva aktiesparare över en natt. Varje år sätts 2,5 procent av vår inkomst in på vårt premiepensionskonto. Dessa pengar har politikerna bestämt att vi, var och en, ska placera i olika fonder. Även vi som inte vill placera vår framtida trygghet på börsen tvingas på det här sättet att spela med vår pension. I dag finns det nära 800 fonder att välja bland. Att varje enskild medborgare skulle ha tid, eller lust, att sätta sig in i alla dessa valalternativ och dessutom lyckas göra rationella, vinstbringande val verkar helt osannolikt. Den svenska pensionsreformen har blivit en valfrihetens freakshow.

 

Jag vet inte om ni minns Håkan Juholts installationstal i våras. Han tog i alla fall upp just detta med pensionsreformen. Lovade att det skulle bli en valfråga, om inte nya, blocköverskridande diskussioner inleddes om att förändra systemet. Han hånades för sitt utspel och gjorde en pudel. Det är synd. För vi måste våga snacka om våra kommande pensioner. Fakta är: vi blir allt äldre och pengarna räcker inte. Det tidigare ATP-systemet gav ungefär 62 procent av lönen i pension. Det nya systemet beräknas ge oss dryga 50 procent. För att råda bot på detta har förståsigpåarna gett tre förslag.

 

Det första är att inte göra någonting och hoppas på börsens utveckling. Fast. Sedan starten 2000 har det inte lyckats så bra.

 

Den andra lösningen handlar om att höja pensionsavgifterna. (I dag betalar arbetsgivare och löntagare tillsammans dryga 18 procent av lönen till pensionen.)

 

Den tredje lösningen är att vi arbetar längre. Till 67, minst. Det är den här, tredje vägen, som regeringen nu slagit in på. Det finns dock ett stort problem med denna lösning. Det är en himla skillnad på jobb och jobb. I dag är det få arbetare i LO-yrkena som orkar jobba till 65.

 

Men det finns faktiskt en fjärde väg. En rejäl satsning på arbetsmiljön. Om vi ser till så att alla orkar jobba, åtminstone fram till 65, och samtidigt höjer pensionsavgifterna. Då kanske vi får en ålderdom att se fram emot. Men för det krävs politiska beslut.

 

Det har gått tio år sedan pensionsreformen infördes. Det är bara att inse. Det var en misslyckad reform. Sätt er ner och snacka. Gör om, gör rätt.

Mer läsning

Annons