Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En nitlott

Jag viker ihop tidningen och blundar. Ser summan framför mig. 3,6 miljoner kronor. Det är verkligen enormt mycket pengar. Låter fantasin skena iväg.

Annons

Tänker på vad jag skulle kunna göra med de här tjocka, oräkneliga sedelbuntarna, förutom att sätta tummen mot kortsidan av buntarna och dra, så där som de brukar göra i maffiafilmer, så att det låter som en cykelsmattra.

Räknar på en höft ut att sedelbuntarna skulle räcka till 450 charterresor till Kanariöarna, eller till nio stycken sprillans nya Volvo C70, eller betala min hyra i 85 år.

En kort stund känns det mycket bra. Som att jag har de här resorna, bilarna eller hyrorna redan betalda och klara. Men, så kommer jag ju ihåg. Det här är inte pengar jag har. Det här är de pengar jag förlorar. På att vara född till kvinna. Det känns rejält surt.

Det är LO-tidningen som i sitt senaste nummer har granskat livsinkomsterna för den genomsnittlige mannen respektive den genomsnittlige kvinnan. Det diffar alltså på 3,6 miljoner kronor. I mannens favör.

Främst handlar inkomstskillnaden om att det är kvinnorna som tar huvudansvaret för hem och barn, och därmed är den i familjen som går ned till deltid när barnen är små. Det här har gett effekter för alla kvinnor, även de som är barnlösa eller har stora barn.

Vi har skapat en arbetsmarknad som har vant sig vid att kvinnor arbetar deltid och männen heltid. Kvinnorna erbjuds deltider, och männen heltider. Förra året arbetade en tredjedel (34 procent) av alla kvinnor deltid, motsvarande siffra bland männen var 11 procent.

Dessutom handlar inkomstskillnaden om att kvinnors löner värderas lägre än mäns. Typiska kvinnoyrken (vård och omsorg) har uselt betalt, samtidigt som typiska manliga yrken (bygg- och anläggning) har betydligt bättre betalt.

Därutöver handlar det om att kvinnor och män inte får samma lön för samma jobb. Det handlar om oförklarliga löneskillnader, alltså ren diskriminering.

Det här sammantaget gör en hel del i plånboken. Både direkt i lönekuvertet (varje månad går en kvinna 7 600 kronor back jämfört med männen, enligt LO-tidningens beräkningar) men även om vi blir arbetslösa, sjuka eller (peppar, peppar) får leva så länge så att vi kan gå i pension. A-kassa, sjukpenning, pension, allt är baserat på de siffror som står på lönebeskedet.

Det finns tre åtgärder som vi skulle kunna införa nu, och som skulle göra skillnad. Åtgärder som skulle hjälpa till att täppa till det här enorma inkomstgapet.

Det första är att dela föräldraförsäkringen i två lika delar, en till vardera föräldern. Det handlar helt krasst om en riskkalkyl för arbetsgivaren. Om det inte längre är självklart att det just är kvinnan som är hemma med barnen, att det just är kvinnan som går ned i arbetstid och det just är kvinnan som är hemma när barnen är sjuka, då blir inte längre kvinnan ett riskmoment för arbetsgivarna i anställningsförfarandet. Den strukturella diskrimineringen (som bland annat innebär att sju av tio chefer i Sverige män) skulle svältas ut.

Det andra är att lagstifta om rätt till heltid (men såklart möjlighet till deltid för den som så önskar). För det är förbenat konstigt hur det aldrig verkar vara något problem att hitta heltidsanställningar för männen, men att det blir så väldigt krångligt när det gäller anställningsformerna för kvinnor.

Det tredje är att vi måste få upp lönerna för de lägst betalda, (det vill säga kvinnorna). Därför är LO:s jämställdhetspott rätt väg att gå. Det är ytterst sorgligt att de traditionella gubbfacken (GS, IF Metall och Livs) nu hoppat av samordningen.

För att få bukt med de enorma orättvisorna när det gäller vår livsinkomst måste vi hjälpas åt, tillsammans.

Totalt handlar det alltså om 450 charterresor, eller nio sprillans nya bilar, eller hyran i 85 år. Summa summarum 3,6 miljoner kronor. Att födas som kvinna är en riktig nitlott.

Mer läsning

Annons