Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Enkla svar, men dunkel

Annons

Jag erinrar mig en formulering i Torbjörn Nilssons bok om några av den senare årens politiska affärer, eller skandaler; politiker är omänskliga. Det var före Sven Otto Littorins djupt mänskliga deklaration om att hans barn var viktigast och att tiden som politiker var över.

Familjen först, sedan återhämtning och civilt liv.

Sedan tog han regeringsplanet hem till Stockholm och försvann i vimlet.

Frågorna han lämnade efter sig förblir obesvarade; varför avgick han, varför svarade han inte på Aftonbladets frågor, varför lämnade han ut sina barn, då ännu okända och diskreta?

Och vad hände natten hans avgång beslutades, kanske efter att moderaterna vägt för och emot, och funnit Littorins tid vara förbi?

Och det viktigaste: Varför viftade han inte undan Aftonbladets frågor med det enklaste av alla svar: Skitsnack. Inte ett ord sant. Glöm hela historien.

Littorin kan ju vara verbalt tydlig, om han vill. Inga svårigheter att uttrycka sig begripligt. I stället det tvetydiga politikersvaret: Inga kommentarer. Det lämnar, alldeles oavsett vad man tycker, utrymme för tolkningar och spekulationer.

Statsministern kunde ha lagt till att han, och hela hans regering, fördömer sexköp. En självklarhet, också med tillägget att Reinfeldt inte kände till alla detaljer. Men det mumlas och viskas, från Littorins presskonferens till hans privatisering. Ett dunkel lägger sig över hela saken.

Nu rycker regeringens beskyddare och spindoktorer ut till Littorins, och regeringens stöd och försvar. Expressen anklagar Aftonbladet för smutskastning, några pressetiker gissar att Aftonbladet kan fällas för förtal, till och med att tidningen rubbat hela rättssystemet.

Själva huvudfrågan, om Littorin köpt sex, föses undan som bisak. En tanke; vilka reaktioner, i Expressen och andra borgerliga tidningar, om en s-minister anklagats, avgått och gått upp i rök?

Littorin, som det är synd om och som fortfarande vägrar tala med Aftonbladet, låter sin pressekretare skicka ut ett papper om att han aldrig köpt sex. I ett riggat mejl-samtal med Dagens Nyheter, där Littorin skrivit ut villkoren, upprepas förnekandet.

Men inget möte med Aftonbladet, som om Littorin fruktade nya detaljer och avslöjanden.

Ytan hålls så ren, och Littorin är numera en privatperson och väljer sitt umgänge. Där ingår inte Aftonbladet.

Till de fifflande, lättviktiga moderata ministrarna som tvingades bort kan läggas Sven Otto Littorin. Han väger tyngre, men för partiet var det märkligt lätt att sudda ut hans gärningar.

Den vanliga fredagspromenaden sträcktes ut till ett varv runt det nya torget. Elegant, ljust, öppet, inbjudande. En malplacerad korvkiosk enda plumpen, övriga stånd smälter in. Men redan vid svag vind oro för de nya gula parasollerna: sitter de kvar när det blåser upp?

Sandvik tillverkar inte längre sågar, så valet blir lätt. Försök till ironi på nätet. Sånt biter inte på mig, jag håller mig till principerna. Min såg, ännu skarpslipad, lurade mig. Men vad sågens ursprung har med företagets skatter att göra lite oklart. Jag får väl skriva så här i stället; nästa gång jag funderar över inköp av rostfria rör, tänker jag över alternativen.

Några rader om kamphundar och pittbullarnas vänner fyller mejlen. En röst i telefon undervisar mig. Jag har fattat det mesta fel, de farligaste hundarna är de där små, arga sakerna. De biter allt de kommer åt.

Hunden blir som sin husse, läser jag. Just så, det oroar mig. Nu förbjuds pittbullarna i några bostadsområden. Nästa steg borde vara ett nationellt förbud. Det vill Mats Odell och jag håller med.

Nu kommer ni ner och äter lunch! Jag dukar upp och så pratar vi tidning. Jaja, sade vi och så blev det inget. Ingen långsittning i den nya lägenheten, med utsikt.

Edgar Antonsson, en kär gäst och tydlig kritiker avled i söndags. En legendar, säger man om journalister som lämnar avtryck. Det blev, under några år av intensivt samarbete och hundratals telefonsamtal, en vänskap som byggde på vårt lyssnande och hans kunskaper om hur man gör tidning.

Ettan, sade Edgar, ettan måste spegla hela tidningen! Jaja, sade vi och försökte. Tidningen är ju bättre än ni förstår! Men den kan bli bättre! Jaja, sade vi och höll med. Men rubrikerna!? Jaja, de kan bli bättre. Ni har ju världens bästa fotografer! Jaja, det vet vi. Använd dom då! Jadå. Men tjata inte så.

Minnesorden flödar i tidningar Edgar jobbade. Värme, ömhet, respekt, saknad. Vi kom in på slutet, när Edgar saknade Expressen och inte kunde leva utan att sitta på nån redaktion. Här blev det sådär tio år. De gick fort.

Växtligheten knäar, gräset brunt, sena bad efter jobbet, regnet gör avbrott i den pågående väderleken. Växthuseffekten bekräftas och klädkoder gäller inte; kortbrallorna smetar och ack att vi kunde gå nakna på jobbet! Är det opassande? Det bjuder vi på.

Mer läsning

Annons