Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ensamma mot miljoner

/

Jag packar min väska och tar tåget söderut. En av alla inflyttade till Sveriges huvudstad.

Annons

På Ericsson inställer sig 1 100 arbetare för att bli varslade, i dag packar vi undan stoltheten och gråter som de vuxna människor vi är. Det här är det nya Sverige. Människorna går med nersänkta huvuden ut från arbetsförmedlingen, bär hopplösheten hem till tomma lägenheter. Vi är så ensamma.

Vi avbeställer dagstidningen, räknar våra sista mynt i kassan på Lidl, tänker att barnen kanske kan dricka mjölk i skolan i stället. Nästa idiot som säger att vi bara måste anstränga oss lite mer är jag beredd att låsa in på närmsta mentalsjukhus. Här odlar jag mitt hat; i smärtan mellan skulderbladen efter tunga arbetsdagar, förväntningen att jag ska känna mig tacksam över den, människorna som ser ner på mig för att jag inte är det. Min vän Per går ut genom fabriksgrindarna på Volvo för sista gången, lämnar sitt jobb och kampen i fackklubben för tystnaden i vänthallen på arbetsförmedlingen, tunna kontobesked, meningslösheten. Dom har gjort oss så meningslösa.

Mitt tåg tar mig genom ett väldigt kallt Sverige och jag undrar hur många av oss som egentligen minns vårt barndoms nittiotal. Hur mamma bad oss att blanda ut den dyrare yoghurten med fil medan vykorten från våra klasskamrater nådde oss med en hälsning om att vi stod på vars en sida om något som jag ännu inte visste namnet på. Nu har jag ett namn på det. På den, klassklyftan, avgrunden mellan de som har och vi som fortfarande inte fått tillbaka det som togs ifrån oss i den förra kapitalistiska krisen.

Det här är mitt Sverige. Med sina tåg på gränsen till mörka sjöar. Med sina lyftkranar som lägger bit efter bit på bygget av segregationen. Bostadsrätter för miljoner. Här har de flesta inte en chans att hitta eget boende utan att skuldsätta sig. Så trångt har det blivit i ett land där bara de med pengar ska ha någonstans att bo. Jag lägger ner min tidning och tittar ut genom tågfönstret när vi passerar öppna fält.

Finansministern tittar på oss genom trycksvärtan, säger att det värsta nu är över. Du har just fått veta att din arbetsplats ska försvinna.

Så meningslösa i vår ensamhet har de gjort oss, att om vi bara hade orkat titta oss omkring så skulle vi kanske anat någonting annat, kanske att vi är miljoner i samma ensamhet, att de meningslösa egentligen är de som fattat besluten om vår ensamhet, de som inte hotas av varsel, de som redan har någonstans att bo. De som är så ensamma mot miljoner.

 

Jenny Wrangborg

kallskänka och poet

Mer läsning

Annons