Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett arbetsliv som tar sönder oss

/

Annons

Jag stämplar ut från restaurangköket, kastar uniformen i tvätten och kramar mina arbetskamrater. Säsongen är över, gästarbetarna åker hem.

Så många nätter jag gått hemåt med arbetsdagen som spillolja i lederna, bakfyllan av maratonloppet mellan spisen, kylarna, serveringen. Gått hemåt med chefens uppmaningar om att jobba snabbare fortfarande pulserande i mitt blod. Gått hemåt och velat skriva om hur kroppen känns efter de elva timmarna på köksgolvet. Hur många lyft vi gjorde, vad vi pratade om, hur min arbetskamrat oroligt lyft blicken mot ingången innan hon berättade hur länge hon varit med i facket. Den där oroliga blicken som jag möter hos mig själv varje gång jag funderar på att skriva om jobbet på bloggen, i tidningen eller på facebook. Vågar jag använda min yttrandefrihet? Har jag någon yttrandefrihet? Kommer jag förlora jobbet om chefen får reda på vad jag skrivit? Samma oroliga känsla vi känner innan vi protesterar mot neddragning av personal, mot att vi inte får ut vår övertidsersättning, att vi inte hinner ta våra raster.

Jag skulle vilja ta känslan i benen, adrenalinet efter stängning, mina torra händer och skriva fram känslan av att jag efter sju års jobb i en bransch utan skyddsombud inte är 26 år ung, utan 26 år gammal. Jag påbörjar en mening och suddar sen igen, försöker på nytt, omformulerar. När jag läser vad som står på skärmen inser jag att jag skrivit mig runt vad jag egentligen vill säga. Censurerat en verklighet som gör ont i axlar, händer, fötter. Vad får vi skriva om våra jobb utan att riskera att förlora dom? Får vi skriva om lärlingen som får den brännheta löksoppan över sig, hur hans skrik skär genom restaurangen och skickar iskalla kårar genom ett varmt kök. Får oss att minnas otal liknande händelser, öppna brännblåsor, vanställda kroppar efter frityrolja, mitt eget besök på akuten efter ångan i storköket. Får vi skriva om tempot som får oss att ta onödiga risker, ett arbetsliv som tar sönder oss.

Gör vi det riskerar vi våra jobb, för yttrandefriheten tvingas använda samma stämpelklocka som oss. Men vi måste. För det här är de enda kropparna vi har. Om vi inte på våra arbetsplatser kämpar för en bättre arbetsmiljö kommer våra barn också tvingas gå till farliga arbeten. Och till den svenska regeringen, som lagt ner Arbetslivsinstitutet och dragit in 160 miljoner till Arbetsmiljöverket, önskar jag kockrockar, målarbyxor, städvagnar, lastbilar, grävmaskiner, reflexvästar. För det är vi som med våra kroppar betalar för deras nedskärningar.

Jenny Wrangborg

Mer läsning

Annons