Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett diabetesbarn hälsar på (2)

Mittemot mig på verandan i Dala-Floda denna riktigt fina augustidag sitter åttaåriga Fiona och äter glass. Och snart kommer föräldrarna, Richard och Julia, att kontrollera hennes blodsocker.

Annons

Men det finns ny teknik, så att man slipper de ständiga nålsticken. Tekniken stavas CGM: Kontinuerlig mätning av glykos. Det finns olika sådana apparater. I Västra Götalands landsting har läkarna det senaste året skrivit ut den CGM som heter Freestyle Libre.

En liten behändig sensor fästs på barnets överarm som elektroniskt kontinuerligt mäter värdena så att man ser när insulin behöver pumpas in. Ännu är just den inte godkänd – ett godkännande lär dock komma när som helst - men läkarna kan i olika landsting skriva ut den under personligt ansvar.

Västergötlands landsting har lyckats bli bäst i Sverige på att hålla blodsockervärdena under kontroll hos barnen. Dalarnas landsting hör däremot till de sämre i landet.

--- Vi klagar verkligen inte på vårdpersonalen i landstinget. De gör ett fantastiskt jobb, säger både Julia och Richard. Det är landstingets policy vi inte förstår.

Man kan i Dalarna få en CGM-mätare utskriven. Men om man sköter barnet och får balans i blodsockret får man alltså inte behålla den! Och då är man tillbaka i oron. Vårdpersonalen uppmanar därför ofta föräldrar att själva köpa en egen mätare. För de som i likhet med Julia och Richard har hyggliga inkomster är det dyrt men inte oöverkomligt – kanske tjugotusen om året.

Julia arbetar som polis och Richard har ett tjänstemannajobb, nyss i Falu kommun men snart i Västervik. Men för föräldrar med låga inkomster blir det mycket svårare. Klassamhället slår igenom i tillgången till vård.

Landstinget Dalarna verkar just nu befinna sig i ett slags kortslutet tillstånd. Både ledning och opposition har bara en enda tanke i huvudet: Hur ska vi spara. Så ser det ut i många landsting runt om i landet efter många, många år av otillräckliga statsbidrag när målet att nå budgetbalans plötsligt blir långt mer prioriterat än ett långsiktigt medicinskt och hälsopolitiskt tänkande.

För så här det nämligen också: De verkligt stora kostnaderna för vård av diabetessjuka kommer efter hand när alla de olika komplikationerna sätter in. För Stockholms landstings del finns det ungefärliga beräkningar att själva diabetesvården utgör 10 procent av kostnaderna – medan behandlingen av de komplikationer som följer står för 80 procent av kostnaderna.

Det betyder i klartext att om landstinget Dalarna hade som självklar policy att skriva ut de nya och bästa mätarna som finns till alla med diagnosen diabetes1, så att sockerbalansen bättre kan hållas på rätt värden – så kan man under kommande år undvika långt större sjukvårdskostnader.

Rätt utgifter nu leder till lägre sjukvårdskostnader i framtiden. Men för att kunna tänka den tanken måste man kunna ha mer än besparingar i huvudet. Samhället i stort vinner på att vårdkostnaderna under ett helt liv minskar - men också på att föräldrarna till dessa barn mår bättre och lättare orkar med sina arbeten.

Fiona har ätit upp sin glass. Hon skrattar när jag bjuder min hund på en bit glass. Hennes labrador är tydligen likadan därhemma. Jag vet inte hur ett barn med en svår sjukdom reagerar när det hör vuxna människor – i det här fallet två djupt engagerade föräldrar; Richard har skrivit flera insändare - prata med ibland svåra ord om en sjukdom som barnet har.

Det trösterika är ändå att ny teknik säkert ganska snabbt kommer att bli billigare och ännu mer effektiv och med tiden kommer att göra det lättare att ge barn som Fiona rätt blodsockerbalans.

Att det måste prioriteras i sjukvården är och förblir en viktig sanning. Behoven är i princip oändliga och medvetna patienter kommer att efterfråga allt mer av den moderna teknik och de nya läkemedel som hela tiden introduceras. Så är det.

Resurserna är evigt begränsade. Men intrycket man idag får, och det gäller Dalarnas Landsting och många andra landsting, är att prioriteringar ständigt görs på väldigt kort sikt. Spara in någon miljon här eller där – och försök förtränga att besparingarna om tio, tjugo år leder till skenande kostnader.

Familjen ska åka till Stockholm över dan, för att gå på Gröna Lund. Jag ser lyckligt skrikande barn i en gastkramande bergochdalbana en vacker sommarkväll. Blodsockrets bergochdalbana är farligare. Att tekniken som kan förbättra för alla diabetesbarn inte är gratis gör mig förbannad.

 

Första delen av artikeln gick i gårdagens tidning.

Mer läsning

Annons