Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett försiktigt "äntligen"

/
  • I Ekots lördagsintervju fastslog dock den socialdemokratiska socialförsäkringsministern Annika Strandhäll att den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, ofta kallad

Annons

Låt ordet "rehabiliteringskedjan" rulla runt i munnen. Det känns ganska runt, tryggt och svenskt, eller hur?

Det är lätt att förvillas att tro att innebörden av ordet är att den som blir sjuk eller skadad hamnar i en kedja av rehabilitering.

Inget kunde vara mer fel.

Rehabiliteringskedjan innebär att den sjuke betraktas som frisk över en natt vid vissa fasta tidsgränser. Detta hur sjuk hen än är. Det här systemet, rehabiliteringskedjan, har lett till att mängder med människor (för tillfället är siffran uppe i 90 000 personer) har utförsäkrats ur sjukförsäkringen. De har hamnat i en annan kolumn i den officiella statistiken. Från sjuk till arbetslös. Men, väldigt många av de som utförsäkrats är så pass sjuka att de inte kan betraktas att stå till arbetsmarknadens förfogande. De blir till slut sjukskrivna igen. Men detta först efter att de fattiggjorts. Numer har vissa i denna grupp snurrat runt systemet flera varv så att de blivit utförsäkrade en tredje gång.

Det här är inte humant. Det här är ett sjukt system. Det här är ett system som den förra Alliansregeringen införde med syfte att få ned sjukskrivningarna. Tanken var ganska cynisk och fungerade ungefär så här: de flesta som är långtidssjuka är kverulanter, alltså lata, inte sjuka. Om människor tvingas ut från sjukförsäkringen till att söka jobb i stället så försvinner kverulanterna från sjukförsäkringen. De sjuka skulle vips, med automatik, bli friska.

Vi kan med facit i hand konstatera att så inte har varit fallet. De sjuka har inte blivit friskare, de har bara blivit fattigare, och med det än sjukare. För, om du är sjuk och hamnar i en situation där du tvingas oroa dig över om du har råd att bo kvar och tillräckligt med pengar för att få mat på bordet hjälper det på inget sätt tillfrisknandeprocessen. Tvärtom.

Många av landets långtidssjukskrivna och de organisationer som engagerar sig för denna grupp hade högt ställda förväntningar på ett regeringsskifte, på en ny rödgrön regering. Men än har inget hänt.

Det handlar såklart till allra största del om att den rödgröna regeringens budget röstades ned i riksdagen. Vi lever fortfarande under de borgerliga budgetramarna.

I Ekots lördagsintervju fastslog dock den socialdemokratiska socialförsäkringsministern Annika Strandhäll att den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, ofta kallad "stupstocken", kommer att avskaffas vid nästa årsskifte. Det är lång väg dit, förslaget ska i vanlig ordning tröskas igenom remissinstanser och riksdag vilket innebär att ytterligare sjuka kommer att ha kastats ut ur sjukförsäkringen innan dess. Ändå är det svårt att låta bli att försiktigt knyta näven i fickan och med sammanbitna läppar trycka ur sig ett "äntligen".

I den situation vi befinner oss i dag, med ett sjukskrivningstal som stiger, räcker det inte med att ta bort den bortre tidsgränsen. Vi måste börja tänka rehabilitering, som i rehabiliteringskedjan. Men den här gången rehabilitering på riktigt.

Vi måste även arbeta förebyggande, och i detta ingår det systematiska arbetsmiljöarbetet. De allra flesta långa sjukskrivningar drabbar offentliganställda kvinnor. Vad beror det på? Hur utformar vi arbetsplatsen, såväl fysiskt som psykosocialt, på bästa sätt för att motverka att människor blir sjuka på jobbet?

Det här är självklara frågor att ta in i det fortsatta arbetet för en fungerande sjukförsäkring.

Det kräver ett arbetsliv där alla får plats.

Mer läsning

Annons