Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett oåterkalleligt straff

Annons

Visst, absolut. Skulle någon göra mina barn illa skulle min första impuls vara att önska den personen värsta tänkbara straff. Tortyr, kölhalning eller dödsstraff. You name it. Inget skulle vara för hårt. Men som tur är fungerar inte det svenska rättssamhället så. Det bygger inte på vedergällning, och de anhörigas känslor sätter inte måttstocken för straffen.

Det är faktiskt en himla tur.

 I Sverige har vi gemensamt beslutat att ”dödsstraff får icke förekomma” (Regeringsformen 2 kap 4 §). Trots detta svarar var tredje tillfrågad svensk att dödsstraff verkar vara en okej metod att använda. (Sifo 2006, tidningen Metro.) Jag hoppas att det handlar om ogenomtänkta, spontana svar i affekt efter något fasansfullt illdåd. För om det verkligen är så att en tredjedel av svenskarna verkligen tycker, i riktigt genomtänkta svar, att staten bör ha som uppgift att döda sina medborgare, då är vi illa ute.

Fortfarande används dödsstraff som en del av rättskipningen i flera av världens länder. (Dock lyckligtvis av allt färre.)

Värst av alla länder är Kina, som under 2010 avrättade tusentals personer. Därefter kommer tur och ordning: Iran, Nordkorea, Jemen – och USA (landet som kallas världens största demokrati). Hittills i år har 35 personer avrättats i USA.

En av dessa var 42-åriga Troy Davis som natten mot torsdagen avrättades på högst oklara grunder. Davis dömdes för att som 19-åring ha skjutit en polisman till döds. Någon teknisk bevisning fanns inte, utan domen byggde enbart på vittnesuppgifter. Men, under årens lopp har sju av nio vittnen tagit tillbaka sina vittnesmål. Och ett av de två vittnen som fortsatt att peka ut Davis pekades samtidigt ut av andra som den verklige mördaren. Det borde alltså ha funnits rejäla tvivel (reasonable doubt) för att Davis var den skyldige. Men, staten Kalifornien valde ändå att döda Davis med en giftinjektion.

Avrättningen av Troy Davis har inneburit att en rejäl debatt om dödsstraffets vara eller icke vara i USA har blossat upp. För grejen är, dödsstraffet är oåterkalleligt. Kommer staten i efterhand på att beslutet var fel går det liksom inte att ångra sig.

Dödsstrafförespråkarna brukar slänga sig med ganska tröttsamma argument. Som att dödsstraffet fungerar avskräckande, eller att vi sparar pengar på om vi avrättar ondingarna i stället för att låsa in dem, eller att vissa människor helt enkelt förlorat sin rätt att leva efter att ha begått avskyvärda brott.

Det är ihåliga argument. Dödsstraff i avskräckande syfte funkar inte. Det har bland annat Amnesty granskat. Det finns inga seriösa studier som stödjer avskräckningsteorin, tvärtom finns det studier som visar att de länder som tillämpar dödsstraff har våldsammare samhällen än länder som inte använder sig av dödsstraff. Våld föder våld.

Inte heller kostnadsargumentet håller. En alldeles splitter ny studie (Loyola of Los Angeles Law Review, 2011) visar att dödsdömda interner kostar mångdubbelt mer än de interner som dömts till livstids fängelse. (Det är kostnader för utredningar och säkerhet som drar i höjden, kostnaden för själva dödsinjektionen är en struntsumma i sammanhanget.)

När det gäller det tredje argumentet, att vissa människor har förbrukat sin rätt att leva, så handlar det helt om vilken människosyn vi har. Antingen så tror vi att världen är uppdelade i onda och goda människor, där de onda oåterkalleligt är onda. Eller så tror vi att vi människor är mer komplicerade än så. Att vi alla har både gott och ont i oss. Och att vi kan ångra oss, kanske bli bättre människor, och att alla, precis alla, har rätt till en andra, en tredje, och en fjärde chans. Och att vi aldrig har rätt att ta en annan människas liv. Inte ens dens liv som redan släckt någon annans.

Det handlar om människovärdets okränkbara rättighet.

Dödsstraff är den yttersta förnekelsen av människovärdet. Dödsstraff smittar av sig och gör ett land till ett barbariskt, våldsamt samhälle. Dödsstraff är ytterst godtyckligt, och dessutom oåterkalleligt.

Låt Troy Davis åtminstone ha lärt oss det.

 

Mer läsning

Annons