Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Facebook löser inte allt

Annons

Jag har alltid satt en ära i att skilja på privat och offentligt. I alla fall utåt.

Det har betytt att jag aldrig i media berättar om min familj till exempel.

När jag jobbade med Ulrica Messing, när hon var minister, resonerade vi mycket om det här. För oss blev det tydligt att det var skillnad på att vara privat och personlig. Att vara personlig var positivt, det var att använda sig själv och sina erfarenheter som en drivkraft och som exempel i politiken.

Att vara privat var negativt och innebar att man släppte in media för långt.

Intervjuer hemma hos statsrådet var bannlysta och barnen användes aldrig mer än som generella exempel. Den gränsdragningen tyckte vi fungerade bra och vi följde den så gott vi kunde.

Men det är tio år sedan. Sedan dess har mycket hänt, bland annat Facebook. Hur gör man där för att upprätthålla gränsen? Vissa har bara privata vänner där. Andra säger inget privat där. Andra har flera olika konton för att dela upp det.

För mig har Facebook gjort att min princip om att dela upp det privata och det professionella fullständigt har havererat. I min lista över vänner där finns allt från kollegor och jobbkontakter till mina allra närmaste vänner, grannar, familj, ex, släkt och också folk jag över huvud taget inte känner. Alla principer har fallit och jag vet inte ens hur man ska kunna ha några där.

Det senaste jag funderar över är personalen på mina barns dagis. De vet ju mer om mig och min familj än nästan alla andra. Att adda dem känns ju nästan som en självklarhet. Men känner de så? För dem är jag ju jobb.

Men om de addar varandra gäller ju inte den principen ändå. Eller finns en gräns mellan kollegor och klienter/kunder. Då är ju jag och mina telningar klienter.

Det känns konstigt i dagis-världen där allt är så nära – så privat, eller möjligen personligt.

Som semioffentlig person som syns i lite krönikor och i tevesoffor är det inte världens största problem. Men hur är det för statsråd, kändisar och andra som folk är nyfikna på?

Hur löser de sina problem? Jag vet inte, för alla gör olika. En del kändisar som finns i min vänlista på Facebook berättar allt, andra inget, och en del finns där inte ens. Var och en får göra sina val, men de är svåra. När Sven-Otto Littorin avgick i somras med stora rubriker la han ner verksamheten på Facebook.

Nu är han igång igen. Det var ett klokt val för journalister finns också där. Men också andra som borde få veta. Slutsatsen är glasklar. Det är bara att lyfta luren, träffas och fika och fortsätta umgås som tidigare. Skönt!

Ursula Berge

Mer läsning

Annons