Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Får du lov att vara en sång?

”Men vad är det där för text!?” utbrister min moster en av alla gånger jag lyssnar på ”Sånt som bara händer mig”. Ja. Vad är det för extremt naiva och självcentrerade rader?

Annons

Jo. Det är ord om kärlek. När den slår oss som en rak höger. Om när det är svårt att göra något annat än tycka ohyggligt synd om sig själv och vara lika självcentrerad som en treåring. Trots att inte något bara händer oss. Det händer alla.

Olle Ljungström är fint sällskap. Och när jag sitter på Spegeln med vänner torsdag kväll och hör honom sjunga sina sötheter tänker jag att det är rätt så fantastiskt att den som skriver musik kan göra fantastiska dagar än mer fantastiska, trösta utan att veta om det, delta i intima stunder, vara bakgrunden till hjärta, lust och smärta och sätta ord på livets storhet, men också mänsklig litenhet när den är som allra störst.

Har du inte sett dokumentären om Olle Ljungström tycker jag att du ska göra det. Kristian Ekenberg gav samma råd på nöjessidorna i veckan. Olle Ljungström är en av våra största, men framstår i den där dokumentären också vara en av våra minsta. En finstämd skildring av både människa och musik som du borde unna dig.

På fredagen pryds omslaget till Di Weekend av Arne Mårtensson. Kommer ihåg när jag läste reportaget om honom i DN eller om det var Svenska Dagbladet för vad som måste ha varit tre år sedan. Då hade han sagt hej då till styrelseuppdrag och chefande. För att segla jorden runt med sin fru.

En dröm skulle förverkligas. Förvisso ett enkelt beslut att fatta för den som är ekonomiskt trygg. Men inte ett självklart beslut att fatta vid 55, med en lysande karriär som inte på långa vägar behövde vara över.

Men Arne Mårtensson gjorde slut med jobbet för att segla jorden runt. Och om vi får tro den där intervjun i Di Weekend verkar inte någon återförening vara i antågan. Erbjudanden finns. Men så kommer svaret som är så intressant:

Ja. Hur vill vi egentligen leva våra liv? Lever vi för att arbeta? Eller arbetar vi för att leva?

Det är svårt att inte imponeras av en människa som faktiskt uttalar en sådan fråga högt. Det är lätt att göra prestigen som finns i ett arbete till en del av sin egen identitet. Trots att ett arbete sällan är mer än ett arbete.

Men i ett samhälle där ”Jaha. Och vad jobbar du med då?” är en av de första frågor vi ställer till varandra när vi möts är frågan om hur man vill använda sina år varken särskilt enkel eller självklar att hitta fram till.

Arne Mårtensson är förvisso privilegierad. Han behöver antagligen inte arbeta för pengar. Så lyckligt lottade är få svenskar.

Däremot är frågan han ställer sig legitim att ställa. Hur vill jag använda mina år? Vill jag ha tid att se mina barn växa upp och vara där när det sker? Eller tänker jag jobba mer övertid än någonsin när de är små? Vill jag ha mycket tid tillsammans med människor jag älskar. Eller vill jag avverka timme efter timme på jobbet?

Och när vi väljer att ställa människor vi möter frågan om vad de jobbar med, betyder det också att vi i någon mening kopplat människovärde och personlighet till vad vi gör i stället för till vem vi är.

Därför riskerar också arbetslösheten bli svårhanterlig ur mer än ett rent ekonomiskt perspektiv. Jobbar vi inte är vi inte. Och i ett samhälle präglat av dessa värderingar blir också arbetslösheten lätt till ett stigma. Trots att den inte säger något om en människa.

Vad vi gör och vem vi är. Är inte nödvändigtvis samma sak. Och om ditt liv skulle vara en sång. Vilken skulle du helst vara? Dolly Partons ”Working 9 to 5”? Eller Olle Ljungströms ”Hjärta, lust och smärta”?

 

Mer läsning

Annons