Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fina flickor och slampiga brudar

Annons

Land ska med lag byggas. Fast lagen spelar inte så stor roll om rättsprocessen inte gör den rättvisa. Lite som i fallet med svensk sexualbrottslagstiftning.

I veckan lades en ny sexualbrottsutredning fram. En utredning vari det bland annat föreslås att samtycket skall ges större utrymme. 

En ny brottsrubricering, föreslås; sexuellt övergrepp. Detta för att förtydliga lagstiftningen i fall där ett brottsoffer förhållit sig passiv under ett övergrepp och av olika skäl inte varit förmögen att göra motstånd. 

Förändringarna som föreslås finns egentligen inte mycket att säga om. Genom de förslag som lagts kommer fler situationer att omfattas och därmed kommer lagstiftningen bättre linjera med det allmänna rättsmedvetandet.

Den ny brottsrubriceringen sexuellt övergrepp lyfter fram det faktum att reaktionerna på ett övergrepp kan vara mycket olika. Vissa försöker kämpa emot, andra blir passiva.

Därmed blir svensk sexualbrottslagstiftning också bättre anpassad till den verklighet sexualbrottet äger rum i. 

Konstateras kan att lagstiftningen länge varit bristfällig på området och har inte tagit hänsyn till en verklighet där överfallsvåldtäkterna är få. En korrigering har sakta skett, bland annat genom 2005 års förändring. Men en förändrad lagstiftning är inte den omvälvande förändring den lätt kan framstå som. För att förändringar i lagstiftning skall göra någon som helst skillnad krävs också att domstolarna genom sina beslut realiserar lagstiftarnas intentioner med lagstiftningen, och så är tyvärr inte alltid fallet. 

Sexualbrott är vidare en typ av brottslighet vi som kollektiv har mycket svårt att förhålla oss till. 

I Sverige anmäldes över 15 000 sexualbrott under 2009. Enligt Brottsförebyggande rådet är mörkertalet mycket stort. Bara 10 20 procent av alla brott som faktiskt begås anmäls enligt BRÅ. Och vad vi kan se är att anmälningsgraden är högre när gärningsmannen är en främling än när det är någon vi känner.

Det är inte särskilt märkligt. För sexualbrott är kopplad till vår sexualitet. Det innebär att det handlar om brott som begås och berör vårt allra mest privata. Skam- och skuldkänslorna finns där. Att anmälan någon man känner är svårare än att anmäla en främling. 

Om brottsligheten har ökat eller inte är mycket svårt att mäta. Något svar på den frågan finns egentligen inte. Vad som däremot med säkerhet kan konstateras är att anmälningsbenägenheten ökat. Vilket innebär att vi gjort framsteg. Men om 80–90 procent av alla sexualbrott som begås anmäls innebär det att vi har en mycket lång väg kvar.

Och tyvärr är det inte så konstigt att mörkertalet fortfarande är så högt. Bjästa-fallet visar oss varför. För vi är benägna att skuldbelägga offret. Fina flickor blir inte våldtagna och slampiga brudar kan inte våldtas. Sexualbrottet är ett av få brott mot person där vi som kollektiv är benägna att anse att brottsoffret själv bär del av skulden till det inträffade. Vi vill så gärna att våldtäkten inte är ett brott som begås av någon vi känner, av schysta killen, av trevliga kollegan, av någons sambo eller pappa eller av en pojkvän och hans kompisar. Men det är så verkligheten ser ut. Våldtäkten är inte beskaffad på det sätt vi vill att den ska vara beskaffad. Och tyvärr accepterar vi inte verkligheten som den är. Så länge vi inte gör det kommer anmälningsstatistiken förbli blygsam. 

Lagstiftningen är därför bara en liten del av vad som måste förändras för att vi på allvar kan sägas värna varje människas sexuella integritet. Kraven på offret är fortfarande mycket höga. Förväntningar finns på att den som blir våldtagen ska agera rationellt, anmälan skall göras direkt efter att brottet begåtts, skador ska omedelbar dokumenteras, kläder sparas och inte tvättas.

Men inte ens det räcker alltid. För tyvärr har både sjukvård och polisväsende visat sig vara dåliga på att säkra nödvändig bevisning, till och med i fall där detta är möjligt.  

Därför handlar bristerna som finns inte bara om en lagstiftning med brister som måste korrigeras. Det handlar om polisväsendets och sjukvårdens förmåga att möta offren.

Det handlar om samhällets syn på sexualbrott och om hur vi ser på kvinnor och sexualitet.

Det handlar också om domstolarnas förmåga att realisera lagstiftarnas intentioner med lagstiftningen.

Mer läsning

Annons