Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flytta till stan

/

Annons

Söndagens stora nyhet blev den om två vargar som angrep en hund som gick omkopplad med sin ägare under en promenad i vargreviret Riala. Kvällstidningarna hakade självfallet på, och skapade rubriker som spär på ett hat mot vargen som knappast behöver ytterligare bränsle. 

Jan Guillou tog även han till orda i en synnerligen välformulerad krönika i gårdagens Aftonbladet. Guillou som själv är jägare är övertygad om att varghatet egentligen inte handlar om vargen "så mycket som om hat mot stockholmare och byråkrater och allsköns överhet". 

Så är det garanterat, även om det lika mycket torde handla om att den moderna människans vilja att dominera och bemästra både omgivning och omgivningar och om att ha mycket svårt att acceptera någon annan plats i naturen än den överst i näringskedjan. Och så var det ju förstås också så  att livet på landet inte längre handlar så värst mycket om att leva i samklang med naturen. Att bo på "landet" handlar uppenbarligen för väldigt många snarare om att leva i en tillrättalagd miljö, anpassad efter människan och hennes behov i vilken vargen och andra rovdjur anses utgöra ett störande moment som bör elimineras.     

En hund fick alltså sätta livet till i helgen, vilket knappast är ovanligt. Däremot blir vi uppenbarligen inte lika provocerade om det är matte eller husse som skjuter ihjäl sin hund under jakt eller om någon kör över vår hund.    

I Sverige lever ett obegripligt hat mot vargen, ett hat som innebär att varje naturligt möte mellan människa och varg blir till ett argument för att få skjuta av en liten, inavlad vargstam. 

Ett hat som närs av individer som uppenbarligen inte borde bo eller röra sig någon annanstans än i stan. 

Där det garanterat är vargfritt.  

Jenny Wennberg

Mer läsning

Annons