Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Först lite egentid, sedan revolution

/

Annons

Livet nuförtiden. Räkningar, nedskärningar, bidrag. Hur ska man handskas med all oro? Man måste iväg, inte precis fly, men komma undan all press. Tryckutjämna.

Vi klämde in oss i två bilar, vi hade rymts i en men någon var tvungen att åka hem tidigare och dessutom hade han en kontrabas med sig. Vi åkte fem timmar rätt in i skogen.

Det är konstigt med musik. Ibland repar man som dårar. Dagar i streck, månader. Andra gånger repar man knappt alls. Man bestämmer sig någonstans på vägen dit hur det ska bli. Så gjorde jag den här gången. Jag menar inte på vägen mellan Luleå och Mullsjö, jag menar på vägen mellan hur det låter i mitt huvud och det faktiska resultatet.

Jag hade en sådär tio-tolv låtar. Jag frågade några om de ville spela dem med mig. De ville det. Vi repade lite och det snöade som om det aldrig gjort annat

Låtarna var superenkla, tre ackord, fyra. Jag hade lyssnat på musik som jag av någon anledning mådde bra av.

Jag ser inget egenvärde i att må bra, särskilt inte genom musik. Det är mycket allvarligare än så för mig. Musik är som knark för mig. Jag lyssnar i princip oavbrutet. På allt. Analyserar den tvångsmässigt, sjunger med, tänker på den och kan inte sova. Men ändå. Jag ville göra musik som jag mådde bra av.

Texterna är något annat, jag pratar om musiken nu. Den här gången ville jag åt själva processen, hur skivor är bakom och bortom hur de faktiskt låter, hur jag inbillar mig att de som spelade in dem pratade och hade det under inspelningen. Och låta det bli resultatet, den färdiga skivan. Tänkte att om gör jag på det här viset, får alla att må bra, så spelar låtarna inte så stor roll. Då kommer den här grymma känslan av isolering och vänskap ersätta ackordsvändor och intellektualitet.

Jag tänkte mig en glad och prestigelös miljö. Inte helt olik den jag hamnar i när jag lyssnar på till exempel Jonathan Richman. Något naivt, nästan frikyrkligt i sin avsaknad av hipstermarkörer och aggressioner. I all sin bonniga oro. Jag kan ännu inte säga om det lyckades, men jag tror det är så nära jag kan komma.

Texterna handlar fortfarande mest om döden och tillkortakommanden, somligt kommer jag aldrig riktigt förbi. Men jag tycker man generellt borde ladda om lite mer. Ta helg. Egentid. Mysa lite.

För att sedan ta itu med saker. De som gav en sparken, som höjde a-kasseavgiften. Alla de som fick en att vilja dö och tvingade ut en i skogen.

Mer läsning

Annons