Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Först Tunisien...

/
  • Lyckas Tunisien kan revolutionen spridas snabbt, spår Kennet Lutti i dagens ledare. Men motståndet kommer att bli starkt från krafter utanför och inne i landet.

Annons

Den gamle diktatorn lastade in delar av landets guldreserv och flög iväg till en annan diktatur, Saudiarabien. Saudi, som Tunisien, är eller var en varm vän av EU och USA. Goda, kamratliga kontakter för affärer och, under senare år, för att bygga barriärer mot flyktingar från Afrika till Europa.

Diktaturen, repressionen, övergreppen, förtrycket och hundratals, kanske tusentals politiska fångar då en bisak.

De arabiska envåldshärskarna garanterar ”stabilitet”, alltså ett oavbrutet flöde av olja och gas. Saudiarabien, den värsta sortens polisstat, fyller oljecisterner i USA och garanteras därför särskilda villkor; fritt fram att köpa alla sortens vapen.

När Ben Ali, den tunisiske diktatorn, störtas av folket uppstår förvirring i den västliga världen. Frankrike, som bara för några dagar sedan erbjöd kravallpoliser för att trycka ner det tunisiska folkliga upproret, försöker hitta rätt och en ny position. EU, som knappt ägnat Tunisien en tanke, är berett att ”hjälpa till”. Oklart med vad.

Den nya regeringen, med flera viktiga ministrar kvar sedan diktaturen, ställer ut ett antal löften: Fria medier, frisläppande av politisk fångar, slut på korruptionen, fritt fram för hela den politiska oppositionen, utom islamisterna. De förblir under jord, förföljda, illegala, farliga.

Konturerna av en demokrati, om än med hack, avtecknar sig lite vagt, den första i hela arabvärlden. Det är en märkvärdighet, lika oväntad som hela den tunisiska utvecklingen. Men vägen dit är lång.

Oron är stor i grannländerna, där unga inspireras av den arbetslöse akademiker, Mohammed Bouazizi, som brände sig själv i protest mot att polisen förstörde hans grönsaksvagn, hans försörjning. Den tragedin startade upproret, och kanske också uppror i Algeriet, Jordanien, Egypten och Syrien.

Samma problem där som i Tunisien; svindlande arbetslöshet, förtryck, korruption, instängdhet och politiska och kommersiella strukturer som kontrolleras av staten. 2000-talet kunde lika gärna vara 1800-tal i stora delar av arabvärlden.

Men det går inte att trycka ner ett helt folk när alla, bara ett knapptryck bort, kan ta del av den frihet som så starkt kontrasterar mot den egna hopplösheten.

Och lyckas Tunisien kan revolutionen spridas snabbt. Därför kommer motståndet att bli starkt från krafter utanför, och inne i landet.

Mer läsning

Annons