Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Frigörelse och tillförsikt förutsätter solidaritet

/

Påfallande många bland mina arbetskamrater, grannar, släktingar och vänner har röstat fram den nu sittande regeringen. Ändå träffar jag bland dessa människor aldrig någon som aktivt försvarar den förda politiken.

Annons

Denna frånvaro av urskiljbart folkligt stöd gör det lättare än det annars skulle ha varit att i nästa års valrörelse argumentera för ett maktskifte.

Internationellt betraktad är dagens svenska regering en utlöpare av den återaktivering av högerkrafterna, som skedde genom Margaret Thatcher och Ronald Reagan i slutet av 1970-talet.

Under de 30 första åren efter andra världskriget var synen på demokrati och välfärdsstat övervägande positiv.

Den nya höger som framträdde kring 1980 var i motsats härtill ideologiskt besatt av tanken på att kunna rulla tillbaka de folkliga landvinningar, som kampen mot fascismen och kommunismen hade framtvingat.

Frånvaron av minsta eftertanke när det gäller att låna till skattesänkningar, sälja ut gemensam egendom och göra medborgarna individuellt ansvariga för sina arbets- och levnadsvillkor är ett utflöde av denna grundläggande idé om att långsiktigt vilja massakrera välfärdsstaten. Också i vårt land vill högern göra vad den kan för att ta tillbaka de eftergifter för folkliga krav, som andra världskriget och det kalla kriget gjorde nödvändiga.

Socialdemokratin, vänsterpartiet och miljöpartiet står med andra ord inte längre inför en höger, som är inställd på att förhandla, göra kompromisser och sedan stå för dessa. Vad de röd-gröna i stället möter är en bunkerideologi, som klyver våra samhällen och därigenom gynnar uppkomsten av missnöjespartier.

Högerregeringen är frenetiskt inriktad på att dela upp samhället i två huvuddelar. De för tillfället lönearbetande önskar man ställa mot alla dem som befinner sig i utanförskap på grund av att de är arbetslösa, barnlediga, invandrare, sjukskrivna, studerande eller pensionärer. Man bortser från att den som för tillfället är gynnad helt plötsligt kan vara missgynnad.

Vänsteralternativet är den syn på medborgarskapet, som tog form under de första 30 åren efter andra världskriget. Den går ut på att knyta samman i stället för att ställa grupper och livsskeden mot varandra. Idén är att gemenskapen ska stödja var och en av oss i vår strävan att förverkliga vårt fritt valda livsprojekt.

Frigörelse och tillförsikt förutsätter solidaritet. På den punkten har arbetare och tjänstemän identiska intressen.

professor i statskunskap vid Uppsala universitet

Mer läsning

Annons