Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Friska tänder ska inte vara en statuspryl vissa kan unna sig och andra inte

Annons

Är behandlingen vad en låginkomsttagare kan kosta på sig? Den frågan ställdes av en handläggare inom socialtjänsten till bedömningstandläkaren när Ulf Nilsson behövde tandkronor.

Ulf Nilsson, vars tandvårdsresa Arbetarbladet berättade om i våras, är sedan flera år tillbaka drogfri, men hans tänder tog stryk av missbruket han tidigare befann sig i. Eftersom Ulf Nilsson behövde hjälp från socialtjänsten för sin tandvård när kronorna skulle sättas in, blev han också beroende av ett samhälle som tyvärr ställer sig frågor som den om vad låginkomsttagare kan kosta på sig för tandvård och vad som egentligen ska ingå i så kallad bastandvård. Bastandvård som är upp till varje kommun att bestämma omfattningen av för den som är beroende av socialtjänsten för att kunna få tandvård utförd.

Alla ska ha råd med god tandhälsa. Foto: Janerik Henriksson / SCANPIX /

Ulf Nilsson fick till sist sina kronor, om än inte genom socialtjänsten. Han fick istället ekonomiskt stöd från diakonirådet och beviljades hel sjukpenning som gjorde att han kunde betala räkningarna för tandvården i tid.

Om kronorna sade han till Arbetarbladet i våras att:

"Jag kan äta mat, jag kan le och prata med folk. Jag är bara 53 år."

Ett samhälle som inte tror på andra chanser, som dömer människor till att aldrig kunna ta sig ur de svåraste av situationer, är ett samhälle som inte tjänar någon. För ingen av oss tjänar på att Ulf Nilsson vid 53 års ålder inte får hjälp av samhället att hålla sig kvar på fötter. Och att hålla sig kvar på fötter och gå vidare i livet handlar inte bara om att vara drogfri. Det handlar även om saker som att inte varje gång man ler få en påminnelse om sitt tidigare liv i missbruk och tvingas skylta med det för andra mot sin vilja.

Handläggarens formulering är dock träffande på många sätt, och illustrerar väl varför Sverige behöver en tandvårdsreform. För tandvård ska inte vara något vissa människor "kostar på sig". Hela tänder ska inte vara en statuspryl bara vissa kan unna sig. Alla ska ha råd med en frisk kropp.

Tandvårdssystemet är dock inte utformat på ett sätt som gör tandvården tillgänglig för alla. Idag står patienten för majoriteten av finansieringen av vården och det allmänna för en minoritet. Inom sjukvården är förhållandet det omvända. En i grunden orimlig skillnad som också innebär att den främsta orsaken till att människor avstår från tandvård är just kostnaden enligt Socialstyrelsen. Det är illa, eftersom det också innebär att människor riskerar avstå från den så viktiga förebyggande tandvården som är direkt avgörande för att kunna undvika den akuta och mer kostsamma vården, när tänderna redan har gått sönder.

Därför är det också bra att regeringen nu utreder en reform av tandvårdssystemet och att göra tänderna till en del av kroppen kostnadsmässigt genom att lyfta in tandvården i högkostnadsskyddet för vården.

Den 1 mars 2020 ska utredningen vara klar och utredare är Veronika Palm. Att regeringen lyssnat på sitt eget parti och LO som drivit frågan om att tänderna skall vara en del av kroppen även försäkringsmässigt länge är ett positivt besked. Bättre politik för jämlikhet och en modern välfärd är trots allt faktiskt svårt att hitta.

En god tandhälsa och friska leenden för alla medborgare är något Sverige borde prioritera.

Givet att välfärden kommer kräva 200 extra miljarder mellan 2020 och 2030, är det också dags att se över hur en sådan prioritering skall kunna finansieras.

Mer läsning

Annons