Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gaddafi pratar på

Det kunde var John Cleese och en sketch hämtad från Monty Python; utklädd, förvirrad, hotfull går Cleese till angrepp mot hela världen. Alla mot, ingen för. Men de som trotsar, råttor, hundar, knarkare, fyllon, islamister, ja alla, skall möta döden.

Annons

Skratten sätter sig i halsen när Cleese förvandlas till bödeln Gaddafi. En skräckinjagande parodi, om det inte var blodigt allvar. Han läser ur sin bisarra gröna bok; för detta utmäts dödsstraff. Ingen pardon, fosterlandet skall försvaras till siste man och den sista patronen. Och snart är Benghazi befriat.

En bekräftelse på att den viktiga staden i öster tagits över av folket och krigsmakten. Men inga reflektioner över varför och hur detta var möjligt. Folket, säger Gaddafi, det är ju jag.

Men han står snart ensam, omgiven blott av sin familj och sina kvinnliga livvakter. Ambassadörer byter sida, ambassader lämns över till libyer i förskingringen, de som tvingats bort eller till flykt för att rädda sina liv. Men det libyska riket, etablerat av Gaddafi i tapper kamp mot imperialismen och hela världen, skall bestå. Den självförhärligande retoriken har inga gränser. Den siste som överger landet är diktatorn själv, han söker martyrdöden.

Det libyska folket kanske instämmer, men vore det inte enklare för alla om galningen beordrade fram ett flygplan och försvann? Logiskt, men var finns en öppen landningsbana?

På annat håll en strid om Carl Bildts ordval, igen. Orden och betydelsen glasklara, men som vanligt har de obildade inte förstått. Den unge Fridolin kan inte läsa innantill, mästrar den store och ofelbare. Andra, som kan läsa, ser att Bildt slarvar. Han måste lära sig att tala tydligt, och begripligt. Om det inte är det han gör.

Mer läsning

Annons