Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gammal, ung och gnäll

1 maj i Karlholms Folkets Hus, fullsatt. Talare Thomas Bodström. Vi träffades i köket, omgivna av partiets gräsrötter. De gjorde väldigt goda smörgåsar. Bodström tog för sig, charmade alla men talet var lite blekt, och kort. Sedan susade han iväg till nästa talarstol, eskorterad av Säpos alla bilar.

Annons

Folkets Hus kändes tomt, och näste talare hade det inte så lätt.

En bild av den rastlöse, alltid på väg bort eller till. Nu sitter han i USA och hemma är det väldig uppståndelse, kanske också saknad och avund.

Ett år i USA med familjen och pengar på banken. En oslagbar kombination, tyvärr avlägsen och orealistisk för de flesta barnfamiljer.

Men Bodström har slitit ihop några miljoner på ett mångsyssleri som irriterar och väcker frågor: Får en riksdagsledamot bete sig hur som helst. Eller som Bodström.

Ena dagen i utskottet, den andra i rätten, den tredje på bokmässan, den fjärde på advokatkontoret, den femte på Råsunda, den sjätte (mitt i veckan) i riksdagen och den sjunde i någon styrelse. Det kan också, eller lika gärna, handla om vad Bodström hinner med på en enda dag.

Däremellan lägger han förslag om buggning, avlyssning, avläsning av all datatrafik, hårdare straff, fler poliser, nya och större fängelser, drogtester av varenda en, ännu mer hemligt samarbete med CIA, utvisning av alla misstänkta och mer tvång överallt. Staten, eller Bodströmsamhället ser och hör allt. Han jobbar verkligen hårt.

Och kvalar lätt in till utmärkelsen Arbetets hjälte.

Han knackade dörr, som vilken partiarbetare som helst. Det blev bra bilder. Men kanske borde han, och andra som reste ut till förorterna, också lagt lite tid på att besöka arbetsplatser, fika med metallare, diskutera SD med fackets frontarbetare och visa att det bara finns ett riktigt arbertarparti här i landet.

Men om ett år är han tillbaka, med nya erfarenheter och manus till en ny deckare. Alla är glada, särskilt om han hinner hem till den extrakongress som skall analysera valkatastrofen.

Bodström, som fick över 20 000 kryss, kanske är den ledare ett parti i lätt upplösning och utan riktning mot framtiden behöver. Han har folkets kärlek,

Bara en fråga återstår då; är han verkligen sosse?

Moderaterna lyfter in 18-åringar i riksdagen, öppnar upp partiets ledande skikt för unga kvinnor och flirtar hårt med landets tonåringar. Nya karriärvägar öppnas för den som ansluter sig till partiet. Varför inte några år i riksdagen? Passa på! En spännande arbetsplats.

Efter ett tag i någon beslutande församling erbjudande om positioner högt upp i hierarkin och den som fyllt 25 går vidare, rakt in i näringslivet. Eller placeras ut vid någon ambassad. En av de unga blev precis ambassadör i London.

Och Socialdemokratin? Den utflyttade Bodström var väl yngst i riksdagsgruppen (och i hela partiet) och den enda lysande stjärnan. Andra får stå på tillväxt, eller anpassa sig. Det är många före och kön är lång.

Ungdomar? Föryngring? Vem då, hur då? Jo, SSU:s ordförande är ju ung, på hugget, kritisk mot gubbväldet och bristen på föryngring. Hon är för ung.

Business as usual. Det gamla gänget sitter kvar, de känner ju varandra och kan jobba bra ihop. Men förargligt att chef efter chef hoppar av eller sparkas, att patienter ligger i korridorerna (när de inte klagar på usel vård) och att personalen är konstant missnöjd. Och utarbetad.

Alla dessa debattartiklar och insändare, kan inte personalen jobba på i stället för att skicka in sitt eviga gnällande till tidningarna?

Och den som längtar bort kan väl flytta till Bollnäs, om sjukhuset går att sälja. Vad det kostar? Jag tror att vem som helst kan ta betalt för att ta över.

Men lite privatiseringar har ingen dött av, och det är ju priset för att få med Centern, som gjorde ett katastrofalt val. Det måste ju löna sig att vårda. Det är den nya tiden. Häng med!

Vår ideologi? Jajaja. Det rödgröna samarbetet? För krångligt, med alla krav på ett slut med privatiseringar, utförsäljningar och mer pengar till vård och personal.

Låt oss nu jobba på, i lugn och ro. Hur går det med Bollnäs?

Om man samlar ihop alla tårar som fälldes när gruvarbetarna klev ut ur behållaren skulle det räcka till ett gigantiskt innanhav, kanske i den chilenska öken där gruvan grävts fram. Jag bidrar med några deciliter.

Gefle IF har förvandlats till ett lag som varken oroar, roar eller berör. Det var bättre förr. Brynäs i kvalserien förlamar stan, men vem bryr sig om Gif åker ur? De närmaste.

Klubben har fjärmat laget från läktarnas folk; de bäste spelarna (folkkära) bjuds ut och försvinner; jaha, han också. Och han. Men dom är kvar.

Att lida med laget är annars plågsamt njutningsfullt, men det finns ju gränser. En seger i eftermiddag skulle lindra lite.

Utemöblerna har samlats ihop för vintern, terassen är tömd, gräset slaget, vindrutan isbelagd, vinden viner, mörkret lägger sig över oss alla och var är den varmaste jackan? När kommer den första snön? Snart. Men jag är inte skapad för kyla, och på Cypern är det 27 grader. Räck mig en biljett dit.

Mer läsning

Annons