Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Genkniven som skär genom politiken

Bör vi vara rädda för CRISP och den nya genmodifierade människan? Det finns inget enkelt svar på den frågan.

Annons

De senaste åren, närmare bestämt sedan 2012, har nyheter då och då droppat ner om en revolution som ägt rum inom mikrobiologin: ett nytt verktyg har tagits fram som gör det möjligt att oändligt mycket enklare och snabbare än tidigare kunna klippa och klistra i den mänskliga (eller någon annan arts) genuppsättning (eller, som det heter, genom).

Modell av DNA-molekyl.

Det rör sig om ett slags kniv på molekylnivå. I veckan kom nyheten att kinesiska forskare blir de första att använda den nya tekniken på människor för att försöka bota lungcancer. Men redan tidigare har man med tekniken kunnat ”framställa” till exempel miniatyrgrisar.

CRISPR-Cas9 är det knöliga namnet på det nya verktyget. Den bästa beskrivningen av det hittade jag i en nyhetssajt som Umeå universitet har: ”CRISPR-Cas9 är som en schweizisk armékniv för genteknik – det har använts i alla typer av levande celler, och det låter sig programmeras för att med precision klippa och klistra i genomet precis där forskarna vill. Det är som om gentekniken fått en motsvarighet till datorernas Sök & Ersätt-funktion.

”Att gå in och påverka gener har forskarna kunnat göra i snart ett halvsekel men det nya här är att det är så enkelt och fort gjort. Därför sprider sig denna teknik snabbt genom världens laboratorier och kommersialiseringen har redan börjat; såväl Bill Gates som Google investerar i genmodifieringsföretag.

Tidskriften Nature konstaterar till och med följande: ”You don’t have to be a pro to hack genomes”, alltså: Du behöver inte vara ett proffs för att hacka genuppsättningen. Amatörbiologer som jobbar i sina garage har börjat syssla med det.

I medierna dyker nyheter av det här slaget upp mest som ett slags kittlande kuriosa, som får somliga att känna skräckfilmsvibbar och andra att glädja sig åt forskningens framsteg. Det är också fascinerande att se hur nationell bevakningen alltid är. I varje svensk nyhet om CRISPR framhävs det att ett viktigt genombrott skedde på Umeå universitet, där mikrobiologen Emmanuelle Charpentier ledde ett team.

I andra länders nyheter framhävs deras forskare.Hur rädda ska vi vara för detta? Det finns internationella etiska riktlinjer för vad som får och inte får göras, till exempel rekommenderas att könsceller inte ska få redigeras eftersom förändringarna då förs vidare till avkomman.

Men i många länder bryr man sig föga om de där riktlinjerna. Den stora och goda saken med den nya tekniken är att en rad svåra sjukdomar som har sin rot i genetiska störningar med tiden kanske kan botas, såsom blödarsjuka, Huntingtons sjukdom eller cystisk fibros.

Jag är naturligtvis inte den som kan avgöra hur vi ska se på denna teknik, men min grundinställning till forskningsframsteg är nästan alltid positiv. Så mycket är klart att användandet av den nya tekniken, som snabbt också lär utvidgas och expandera, i alla fall inte på kort sikt kommer att kunna stoppas.

Problemet ligger i att den allmänhet, där jag själv ingår, har så små möjligheter att förhålla sig till forskningsgenombrott av det här slaget. Vetenskapsbevakningen i medierna är, med några undantag, usel. Kultursidor bryr sig noll.

Jag har många gånger klagat på att i synnerhet vänstern de senaste årtiondena helt tycks ha släppt intresset för naturvetenskaperna (och det i en era då klimat- och miljökrisen borde göra oss alla till amatörnaturvetare).

En gång i tiden var den frambrytande socialismens anhängare djupt intresserade av naturvetenskapliga framsteg. Karl Marx sprang benen av sig för att läsa Charles Darwins Om arternas uppkomst när den utkom.

Men särskilt när det gäller biologi har de senaste årtiondenas politiska filosofi rest veritabla murar mot naturvetenskapen; den som intresserar sig för biologi riskerar att stämplas som biologist, trots att exempelvis evolutionsbiologin i dag snarare levererar argument för solidaritet, samarbete, jämlikhet.

Men beröringsskräcken inför naturvetenskaperna är stundtals monumental. Det som då inträffar är att vänsterintelligentian överlämnar enorma fält av vetandet till de politiskt naiva. Ta GMO-debatten. Många biologer anser att det är vanvett att motsätta sig grödor som de menar kan rädda liv i den fattiga världen.

I dagarna angrep två forskare Greenpeace (SvD 15/8) för deras kampanj mot GMO. Kanske har forskarna rätt. Förmodligen kan många förbättringar av livsmedelsförsörjningen ske via genmanipulerade grödor (människan har på olika sätt alltid förädlat sina grödor) – men det är lika uppenbart att makten över frön, vatten och jordar i långa loppet är lika avgörande och med GMO hamnar väldigt mycket hos stora bolag istället för hos småbönder. Biologi och politik går in i varandra.

Bör vi vara rädda för CRISPR och den gen-redigerade människan? Ja. Och Nej. Det finns inget enkelt svar på frågan. Och kanske är det just detta som är så oerhört svårt att acceptera i en tid när precis allt helst ska reduceras till moraliska stormar för eller emot. Diskutera!

(Texten är tidigare publicerad i Dagens ETC)

Mer läsning

Annons