Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Håkan blir jättebra”

/

Den här veckan är ledar-sidan särskilt nyfiken på:Veronica Palm, 38, ett av få kvinnonamn som nämndes inför nomineringen till ny partiordförande i Socialdemokraterna.

Annons

Vi träffas utanför plenisalen i riksdagshuset. Vi slår oss ned i en soffgrupp vid de stora fönstren, just där vårsolen gör sitt bästa för att slå sig in i maktens korridorer.

Ditt namn dök upp ganska flitigt i partiledardiskussionerna. Bland andra lanserade ordföranden i Sandvikens arbetarekommuns ditt namn.

– Du undrar hur det känns? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte vore smickrad. Att få uppskattning känns ju väldigt bra. Men jag har aldrig känt mig som en partiledarkandidat och jag är inte heller besviken över att jag inte var valberedningens förslag. När det gäller valet till partiordföranden känner jag att jag har haft inflytande. Jag är ordförande för Stockholmsdistriktet och i den rollen har jag haft täta kontakter med valberedningen.

Kände du att man lyssnade på vad du sa?

– Ja. Väldigt mycket. Vi från vårt distrikt var väldigt tydliga med att vi tycker att det behövs förnyelse.

Vad betyder förnyelse?

– Nu pratar vi personer. Det betyder att vi behöver någon som inte var operativt ansvarig för valnederlaget som kan bära det här partiet vidare. Där tror jag att Håkan blir jättebra.

Men då måste man ju diskutera ditt namn också då. Du var ju faktiskt en av dem som syntes allra mest i valrörelsen. Tar du på dig något själv?

– Jo men det är klart att det kan jag göra. Jag tror att… vi klarade inte av, eller jag, klarade inte av, men jag försökte verkligen, att förklara idén bakom den generella välfärden. Hela diskussionen handlade om de som blivit utförsäkrade, vilket i sig är helt fruktansvärt, men poängen med en generell sjukförsäkring är ju att även jag som är frisk ska kunna känna mig trygg. Att man inte bryter upp solidariteten. Vi lyckades inte förklara det. Det blev fyraårsperspektiv, i stället för att förklara var vi ville att Sverige skulle vara om 20 år. Det finns en massa skäl till det. Ett av skälen är att vi gick till val tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det gjorde att vi tvingades kompromissa.

Så det var ett felval att gå till val tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet?

– Jag vet inte. Det kommer man nog aldrig att veta. Men spelplanen var ju sådan att det fanns fyra borgerliga partier som visade upp en enad front. Då trodde vi att det krävdes av oss att visa vad som var regeringsalternativet.

Två förlorade val på raken, vad beror det på?

– Riktningen. Det kanske inte bara är två val, det kanske är längre tillbaka. Om man tittar på bilden av Socialdemokraterna 2005–2006 så var det nog att vi var rätt nöjda. Vi såg inte nya utmaningar. Vi blev försvarare av vad vi hade byggt upp snarare än att vara i opposition mot de orättvisor som faktiskt fanns.

Efter första förlustvalet, våren 2007, var Socialdemokraterna uppe i 44 procent… Hur kunde ni tappa det?

– I början av den borgerliga perioden såg väljarna ganska snart vad som hände. Med två veckors remisstid raserade de a-kassan, sedan började de med sjukförsäkringen. Det var inte vår förtjänst att vi ökade, det var nog snarare Moderaternas förtjänst. Då gick vi in i någon form av regeringsställning. Vi började kompromissa, och vi blev mer granskade än vad regeringen blev. Av oss krävdes svar på alla frågor.

Men är inte det naturligt att ni granskas, ska ni inte kunna svara på alla frågor?

– Jo, men vi måste också våga vara i opposition. Vi måste kunna förklara det här med den generella välfärden. Nu fastnade vi i detaljerna.

Och därför tappade ni 15 procent?

– Det finns ju några sådana här hack där man kan se att det liksom rasar. Det röd-gröna samarbetet var ju ett sånt.

Hur mycket betyder partiledaren för Socialdemokraterna?

– Mycket. Om vår partiordförande blir nersvärtad eller klantar till sig eller gör dåligt ifrån sig så är det ju partiet som gör det. Partiordföranden är symbolen för partiet. Så den oerhört hätska kampanjen mot Mona, det är klart att den påverkade partiet.

Vad säger du nu då? Om valberedningens förslag?

– Fördelen med att nominera en person som inte är hårt profilerad, eller känd, är ju att han mer kan bygga bilden av den socialdemokratiske partiordföranden utifrån partiet, inte utifrån person. Det tror jag är bra. Mona Sahlin var den mest skickliga, den mest kompetenta och den mest erfarna statsministerkandidat som Sverige någonsin haft. Men på grund av att hon var så känd blev personen Mona starkare än partiet.

Var det en del i valförlust nr 2?

– Visst, det handlar både om politik, organisation och person. Jag har en väldigt stor respekt för att Mona Sahlin ställde sin plats till förfogande.

När man tittar på Socialdemokraterna utifrån så verkar det som ett stort spel alltihop.

– Jag tror inte att allt i denna process har varit jättebra. Men jag vill inte ha ett parti där den som är bäst på att torgföra sig själv gentemot andra är den som blir partiledare. Det här har varit en process där partiorganisationen varit delaktig. Jag vill ha en kongress där den som blir vald har 100 procent stöd.

Men det verkar ju orimligt, att precis alla skulle tycka att Juholt är ett toppenval.

– Men jo, det tror jag… om man har en ganska lång process, och har en diskussion om vad vi behöver, då kanske man inte alltid hamnar i det som är just mitt förstanamn. Då får man ge och ta, och då blir det vad som blir mitt förstanamn.

Vad drev ni för namn i Stockholm?

– Eh… det tänker inte jag tala om. Vi lämnade in en fyra, fem stycken namn, och sedan lämnade vi in en andra lista med ungefär lika många namn.

Var Håkan Juholt med på någon av dessa listor?

– Ja. Det var han.

På den första eller andra?

– Vi försökte att inte rangordna, att låsa oss på det sättet.

Mer läsning

Annons