Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Har jämställdheten gått för långt?

Annons

Under förra året tog kvinnorna ut 72,6 procent av alla föräldraledighetsdagar.

Men nu räcker det väl? Nu får det väl ändå vara nog med det här feministiska jämställdhetsivrandet. Vi är ju världens mest jämställda land. Det måste väl ändå vara nog?

Om det räcker beror på vilket samhälle vi vill ha. Om vi tycker att män och kvinnor ska ha lika möjligheter till karriär och självständiga livsval, om vi tycker att det inte ska spela någon roll vilket kön en chef eller en högt positionerad medarbetare har, om vi vill se ett samhälle där båda könen kan klara sig på sin inkomt efter pensioneringen, ja då har vi mycket arbete kvar att göra.

Att vara kvinna i Sverige är lika med barnansvar. Det här var sant för 50 år sedan. Och det är sant i dag. I världens mest jämställda land tar kvinnorna ut 72,6 procent av alla dagar med föräldraledighet. Det visar TCO:s jämställdhetsindex.

Beräkningarna utgår från Försäkringskassans statistik över uttagen föräldraledighet och ledighet för vård av barn (VAB) under förra året. Noterbart är att Gävleborgarna tillhör botten i jämställdhetsligan (74,4 procent av alla dagar tas ut av kvinnor här). Det är bara Skånes pappor (med 75 procent mammauttag) som tar ut färre föräldraledighetsdagar än papporna i Gävleborg. Varför är en fråga för oss alla att fundera över.

Med dessa siffror på skärmen är det bara att konstatera att barnen tydligen är kvinnans ansvar, punkt. Detta trots att ett barn rimligen, i de allra flesta fall, har två föräldrar.

Javisst, en mamma har i många fall något mycket speciellt som en pappa inte har: bröstmjölk. Men amningen håller inte i sig i flera år, och de flesta barn ammar efter några månader inte dygnet runt. Vi måste våga ge papporna ansvar för barnen. Lita på att de kan fixa det som krävs.

För det här ojämställda ansvaret för barnen innebär många nitlotter. En familjelivets nitlott för mannen, en faderskapets nitlott för barnet, och en ekonomisk nitlott för kvinnan. Att kvinnan är den som stannar hemma med barnen när de är små, när de är sjuka och när de kommer hem från skolan får stora konsekvenser för kvinnornas inkomster, inte bara under barnaåren, utan även senare i livet, och inte minst efter pensioneringen. Att vi har så många fattigpensionärer i dag, och kommer att få än fler de kommande åren, beror till allra största del på att kvinnor arbetat deltid för att ta hand om hem och familj.

I dag lever allt fler par jämställda liv – ända tills dess att barnen kommer. Då händer något. Då ramlar vi in i gamla könsroller. Mannen är familjeförsörjare, kvinnan tar ansvar för hem och familj. Många par motiverar sitt val med att det är vad som passar just dem bäst. För att hon vill vara hemma. För att det är den bästa ekonomiska lösninge för just dem. Det senare är ett bräckligt argument, eftersom även de kvinnor som tjänar mer än sin partner tar ut mer föräldraledighet än vad mannen i förhållandet gör.

Sedan vill paret så klart ha tid för barnen, tanken med att skaffa barn var ju för guds skull inte att lämna bort dem till förskola och fritids, så de beslutar att någon av dem ska arbeta deltid, för att få livspusslet att gå ihop. Och på något märkligt sätt är den här någon nästan alltid uteslutande kvinnan i familjen.

Det konstiga är att vi alla tror att vi gör självständiga, individuella val när vi tar beslutet att det är kvinnan i familjen som ska vara hemma med barnen. Detta när över 70 procent av alla dagar tas ut av ett enda kön. Det är inte individuellt, det är strukturellt.

Om vi på allvar önskar ett jämställt Sverige har vi en mycket lång väg framför oss. En individualiserad föräldraförsäkring är en bit på vägen.

Mer läsning

Annons