Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hund som hund

Annons

Jag tog flyget ner till Goa med frugan. Jag hatar att flyga, jag har berömt mej av att inte ha flugit på 10 år, men förra året bröt jag det, och nu igen då.

Jag är jävligt flygrädd och har kunnat plocka poäng på det, i Norge vill konsertarrangörerna jämnt att man ska flyga mellan gigen, dom har trott att det är av miljöskäl som jag vägrat. Jag har inte rättat dom, jag har så att säja gjort en dygd av nödvändigheten.

Och vafan, det hänger ju ihop allting, rädslan jag känner handlar ju om att jag inte litar på dom leende flygvärdinnorna och dom farbroderligt brummande flygkaptenerna, det är ju en stor fejk det där; man åker till Arlanda och går in i ett flygplan, kliver av i ett helt annat klimat och med helt andra dofter och färger, sen går man in i flygplanet och kommer tillbaks och allt kanske bara är en dröm, det är bara dom gråa tunga molnen över terminal 5 på Arlanda som är verkliga.

Det är ingen resa att flyga, det är att titta på TV.

Tycker jag.

Ändå flög jag nu till Goa i Indien. Frugan har länge pratat om Indien och sa att vi kan väl ta en lite light version, det är så europeiskt i Goa, och till slut så sa jag OK då. Vafan alla andra flyger ju. Alla andra tar ju livet av den här planeten så då kan lika gärna jag också göra det.

Eller?

Hursomhelst, Goa var helt fantastiskt. Vi bodde vid en flodmynning, man fick vada över floden för att komma ner till havet, och på morgnarna kom små fiskebåtar in från havet och åkte upp längs floden, utanför vår bungalow. När solen gick upp blev landskapet liksom klätt i guld, det var ett speciellt ljus, impressionistiskt och gyllene. Varmt. Jag gick ner på mornarna till stranden, över floden. Kvart över 7 gick solen upp. Nere på stranden satt tyska och svenska meditatörer, i denna arla morgonstund, och mediterade. Själv gick jag ut i det varma havsvattnet, ibland tajmade jag det med att precis när solen gick upp komma upp på stranden och översköljas av dom första strålarnas värme.

Fantastiskt.

Mer än vad jag räknat med i detta liv.

Vad kan man räkna med i detta liv. Vad har man rätt att vänta sej av livet?

Jag sätter mej och röker en medhavd cigarett, det är helt sjukt, jag har inte rökt på 15 år, men det är som om en dammlucka i mej håller på att öppnas, som att jag inte pallar hålla emot. Det är väl därför jag flög ner hit också, kan tänka. En tilltagande slapphet i moralen. Att jag liksom ska unna mej.

Sitter i den allt varmare solen och torkar, ser solen stiga över det gröna landskapet innanför stranden, ser gamla tyska hippies sitta i lotusställning och jag tycker mej uppleva det där som folk som rest mycket i Indien upplevt, ett slags lugn. Medans jag röker min cigarett.

På vårt frukosthak betjänas vi av unga nepalesiska gästarbetare som sover på golvet i restaurangen varje natt. Dom tjänar lika mycket på en månad som vi pröjsar för att bo i vår bungalow en natt.

I bungalowen bredvid bor en engelska som är uppskrämd av att det var en råtta i hennes rum i natt. Det är lite synd om henne, hon vill flytta nånstans där råttor inte kommer in. Nepaleserna engagerar sej verkligen i hennes problem, jag tror dom också tycker synd om henne. Det var en råtta hos dom också på natten, där dom låg på restauranggolvet. En av berättar hur han kände råttan springa över handen. Men han skrattar åt händelsen.

Jag antar att man som människa har rätt att slippa råttor när man ligger och kvartar. Ja, vad är ett gott och värdigt liv? Överklassens svaga punkt är bl.a. att man inte vågar prata öppet om vad som är ett gott liv. På ett ärligt vis. Mellan skål och vägg ser dom det som självklart att dom ska ha flera bilar, swimmingpool och fan och hans moster. Because I am worth it. Och allt det där. Egentligen är det ju helt groteskt, enligt alla humanistiska regler, moraler och religioner. Och den levnadsstandard jag har kommer inte fungera för 10 miljarder människor, eller ens 7. Världens överklass ser det som en självklar rättighet att slippa ha råttor i sängen.

Jag vill också slippa bli förföljd av hundar, men i Indien är detta svårt. Det är problem med detta varje morgon, en gång gick jag in i en by bredvid floden och då kom en 10-15 hundar fram och morrade och visade tänderna, jag var tvungen att snabbtillverka en massa adrenalin och ta av mej sandalen och hota dom med.

Så när det nu dyker upp en hund bredvid mej här vid stranden så viftar jag bort den schas, schas. All min gamla hundnoja från ett möte med en schäfer i Högdalen 1964 ligger och puttrar i mitt medvetande, det är skräck blandat med hat. Jag blir helt enkelt lite rädd för honom. Men hunden går inte utan sätter sej bredvid mej. Då lämnar jag handduken och går rakt ut i havet, tänker att han ska ge sej av då.

Men han sitter kvar vid handduken och viftar på svansen, liksom vaktar den åt mej, vill göra sej nyttig.

Jag simmar omkring därute i dyningarna och väntar på att han ska ge sej av, men istället kommer det där hundgänget från byn drällande över stranden, när dom får syn på den ensamme kommer dom springande mot honom. Morrande och gläfsande. Den ensamma hunden flyr ut i vågorna, till mej.

En del varelser har precis allt materiellt man kan tänka sej, och dessutom en massa nollor på ett digitalt konto som dom kan försöka glädja sej med. Och dom vill ha mer. Andra kan inte ens få vara ifred med sitt hundliv och sin svält. Men viftar ändå på svansen.

Det hemskaste var att jag bara tänkte på mej själv, jag sprang upp på land och slet åt mej handduken, viftade med den för att skrämma iväg hundarna, och lämnade den ensamme hunden kvar i strandbrynet.

Hund som hund. Tänkte jag.

Hundgänget jagade ut honom i vattnet när han försökte följa mej och få skydd.

Jag tänkte, medans jag vadade över floden, att rädslan får mej att sluta se.

Jag såg inte att hunden var räddare än mej, han var bara ännu en hund, ett hot.

Så jag svek honom.

Han finns kvar i mina drömmar.

Mer läsning

Annons