Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I galen tunna

/

Annons

Maud Olofsson blev centerledaren som omfamnade kärnkraften. Därmed lämpade hon ett av Centerns kärnvärden över bord för att kunna inta regeringskansliet och konsolidera det borgerliga samarbetet. En manöver från Olofsson sida som gjorde det möjligt för de borgerliga partierna att ersätta en långsiktig och blocköverskridande energipolitik med en kortsiktig och bräcklig borgerlig uppgörelse. Knappast bra för Centern och ännu sämre för Sverige.

Den interna kritiken lät inte vänta på sig. Många inom Centern kände sig med rätta svikna och vilsna inom sitt eget parti. Att sälja ut ett så grundläggande ställningstagande i utbyte mot god stämning inom Alliansen var ett svek inte bara mot partiets historia. Det var också ett svek mot partiets framtid.

Frågan är dock om Olofsson så här i efterhand tycker det var en rimlig uppoffring att göra å Centerns vägnar.

I rollen som näringslivsminister har Olofsson tvingats hantera bland annat Vattenfallskandalen och har blivit mer hånad än hyllad för sina insatser. Kritiken mot Olofsson har bitvis varit mycket hård, både internt och externt.

I dag är Centern ett parti på marginalen med mycket svagt väljarstöd. Vilket knappast förvånar, genom att överge identitetsskapande frågor som bland annat kärnkraftsmotståndet har Centern blivit till ett allt mer blådassigt parti utan tydlig profil.

Försöken att profilera sig genom att driva bland annat slopad LAS för unga enligt fransk fallerad modell har fallit platt till marken. Med fyra borgerliga partier som allt mer kommit att likna varandra är Moderaterna den enda egentliga vinnaren.

Centerns existensberättiganden har aldrig legat i att vara Mauderaterna eller någon form av identitetsförvirrat Stureplansparti. Det har legat i att vara ett parti som tagit strid för ett i alla delar levande Sverige och som en pådrivande kraft i arbetet för en grön omställning.

Men även om Centern onekligen vacklar, både ifråga om opinionsmässigt stöd och identitet finns inom partiet en rad intressanta profiler, och dessutom en yngre generation som redan visat sig både handlingskraftig och varandes i besittning av en god portion integritet. Det betyder att Centerns ökenvandring inte är ödesbestämd. Förutsättningar finns för att kunna resa sig igen, men det beror naturligtvis på vem man nu väljer som ledare och vilken väg man avser välja politiskt. För ett val av politisk linje måste göras framöver om man vill rädda sig själv från marginalisering.

Klart är att mer av Maudism inte är vad partiet behöver om man vill vara mer än ett parti som skvalpar runt kring fyraprocentsspärren. Skall Centern över huvudtaget ha en chans att komma igen krävs en helrenovering av partiet och modet att åter profilera sig som något mer än ett allmänborgerligt parti för storstadsväljare. Storstadsväljare som så här långt visat mycket lite intresse för det gamla Bondeförbundet.

Att Maud Olofsson väljer att kliva av nu är inte särskilt förvånande. 10 år som partiledare är lång tid, i alla partier utom möjligen Kristdemokraterna. Ett partiledarbyte tar vidare dessutom tid, både att genomföra och etablera. Med tre år kvar till nästa val har Centern nu gott om tid att ägna sig åt att hitta ny partiledare och jobba in denna bland väljarna. Valet av tidpunkt är därför logisk. Och med ett uselt opinionsstöd och en växande intern kritik riktad mot sig hade Olofsson heller inte något annat egentligt val.

Så här i efterhand kan det slutligen konstateras att det där mötet i Högfors som av bland annat Maud Olofsson kallats för ”historiskt” snarare innebar att Center och Olofsson hoppade i galen tunna, trots framgångarna 2006. Lojaliteten med Alliansen blev större än lojaliteten med det egna partiet, dess historia och dess framtid. Det fick både Olofsson och Centern på fall.

Nu återstår att se om man lyckas resa sig igen.

Mer läsning

Annons