Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I väntans tider

/
  • Årets första partiledardebatt var inte något fyrverkeri. Men intressant ändå.

Annons

Situationen är onekligen märklig. I årets första partiledardebatt möter regeringspartierna en opposition vars budget de ännu en tid skall administrera. Någon egentlig regeringspolitik blir det inte förrän vårbudgeten presenterats och klubbats igenom i riksdagen.

För Anna Kinberg Batra var onsdagens debatt den första i rollen som partiledare. Kinberg Batra är en erfaren politiker, men Kinberg Batra framstår trots det mer som en byråkrat.

Det är inte nödvändigtvis något negativt som ledare för ett parti som Moderaterna, som inte verkar förstå skillnaden mellan representativ demokrati och expertstyre.

Vad Anna Kinberg Batra och Moderaterna egentligen vill, mer än att vinna valet 2018, framgår fortfarande inte. Det har det dock inte gjort på länge för Moderaternas del. Moderaterna är i dag ett visionslöst parti som fastnat i samma fälla som Socialdemokraterna hade gjort när det var dags för val 2006; man administrerade, istället för att leda.

Att ordinera fortsatta skattesänkningar som medikament mot arbetslösheten, när alla ser att skattesänkningar inte botar arbetslöshet, är ungefär lika politiskt begåvat som att mässa jobben kommer tillföljd av konjunkturuppgång, samtidigt som forskarna talar om jobblös tillväxt.

Ett hedrar dock Kinberg Batra, och det är att hon inte, i likhet med Göran Hägglund och Kristdemokraterna, avser ge sig i kast med att vinna tillbaka de moderatväljare som flytt till Sverigedemokraterna genom grumliga retorik och lika grumliga förslag. Detta dessutom trots att det inom Moderaterna finns stöd för en politik för minskad invandring.

Något fyrverkeri till debatt var det inte som brann av där i riksdagen under tisdagen.

Snarare än tämligen sömning debatt, vilket knappast är konstigt, givet hur energikrävande 2014 var politiskt.

Med extravalet avvärjt kan dock en omfokusering i politiken till sist bli möjlig.

Decemberöverenskommelsen tog ifrån Sverigedemokraterna möjligheten att diktera villkoren för svensk politik. Det är naturligtvis positivt. Men Sverigedemokraterna kommer fortsätta obstruera den demokratiska processen och kräva långt större inflytande än 13 procent av rösterna berättigar dem. Den nya linjen är nu att hävda sig vara Sveriges enda oppositionsparti. Något man bland annat avser göra genom att driva frågan om misstroendeförklaring. Tomma tunnor skramlar som bekant mest.

Tydliga konfliktlinjer i svensk politik har utlovats framöver, decemberöverenskommelsen till trots, som ju egentligen framför allt är ett tekniskt löfte för att undvika parlamentariskt kaos.

Så här långt har det inte presterats särskilt mycket på området. Allianspartierna vill utreda svenskt NATO-medlemskap, ett medlemskap stödet är relativt svagt för och partierna står splittrade inför. Vad Sverige behöver är dessutom inte en NATO-utredning. Vad Sverige behöver är alliansfrihet och en fortsatt neutralitetspolitik. Men med höstens u-båtsjakt i färskt minne och terroristattacken i Paris bara en vecka bort vädrar NATO-ivrarna och försvarskramarna morgonluft.

Sverige går i väntans tider. Det blev tydligt i 2015 års första partiledardebatt i riksdagen.

Vårbudgeten kommer innebära en nystart för regeringen, och förhoppningsvis bygger man vidare på den politiska linje man drog upp i höstas, med viktiga förslag om bland annat vinsterna i välfärden.

Problemen från i höstas består dock också för regeringen; reformutrymmet är litet så länge överskottsmålet består och svensk ekonomi går på sparlåga. Det betyder också att så länge man väljer att hålla fast vid numera något daterade ramverket, kommer handlingsutrymmet vara begränsat.

Trots att behovet av reformer är stort.

Mer läsning

Annons