Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ihjälslagen på jobbet

/

Annons

Det har i dag gått en vecka sedan en vårdare misshandlades till döds på häktet i Flemingsberg. ”Det våld han utsatte henne för var helt extremt. Jag kan inte tänka mig brutalare våld”, säger åklagaren som utreder fallet.

Det misstänkta mordet är djupt provocerande. Att händelsen lär finnas på film är förstås bra för den fortsatta brottsutredningen. Men vad hjälper en kamera en ensam, ung och oerfaren kvinna som mäter 159 centimeter?

Sedan de uppmärksammade fängelserymningarna 2004–2005 har stora resurser avdelats för att förbättra säkerheten vid Kriminalvårdens häkten och fängelser. Säkerhetssystemen har trimmats och skalskydden förstärkts. Resultatet har varit lysande; av förra årets 34 rymningar skedde ingen från anstalter med någon av de högre säkerhetsklasserna.

Det finns dock en baksida till den fina statistiken och den hittar man på insidan. Och missnöjet kommer paradoxalt nog från båda håll: intagna beskriver hur frustrationen växer i takt med att murarna blir högre samtidigt som Kriminalvårdens personal upplever en allt större utsatthet. När man sluter locket ökar trycket inne i kokaren.

Dödsmisshandeln på häktet i Flemingsberg kommer nu att utredas noggrant. Det är emellertid uppenbart att Kriminalvården har misslyckats å det grövsta.
En 24-årig kvinna ska inte på egen hand eskortera en misstänkt våldsbrottsling som bedöms för farlig för att vistas på rättspsyk. Detta är ingen liten miss, utan en jävla skandal. En skandal som måste sättas i ett större sammanhang.

Dagen efter det tragiska dödsfallet avslöjade TV4 att Kriminalvården står inför hårda sparbeting, bland annat överväger myndigheten att ta bort högskolekursen för kriminalvårdare och minska introduktionsutbildningen för nyanställda från tre till två veckor.

Uppgifterna borde inte förvåna. I 20 års tid har vi blivit itutade att det är fullt möjligt att spara på humankapitalet utan negativa konsekvenser för verksamheterna. Att vårdbiträden går på knäna, kriminalvårdare saknar uppbackning och glesbygdspoliser har tio mil till närmsta kollegor räknas liksom inte.

Man kan inte spara på allt. Eller annorlunda uttryckt, vi får det samhälle vi betalar för. I dag är betalningsviljan väldigt låg.

Kalle Olsson

Mer läsning

Annons