Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte utan tabu

/

Den här veckan är ledarsidan nyfiken på:
Björn Rosengren, före detta näringsminister. Vi träffas i trädgården på S:t Hans Café i Visby. Det är Almedalsveckan och Film & Tv-producenterna (där Björn Rosengren är ordförande) arrangerar debatt om framtidens filmpolitik. Vi sätter oss i avskildhet inne i cafét. Jag slår på bandaren.

Annons

Du var ju kommunikationsminister under 1990-talet. Så här efteråt, vad borde vi ha gjort med järnvägen?

– Det som är problemet med järnvägen är att man från statens sida inte har investerat tillräckligt i spåren. Det där andra, att man avreglerade SJ, det är en marginell fråga. Det är klart, vi kanske gick för långt. Men man ska veta att SJ vid den här tiden var sönderkört, misskött skulle jag vilja säga. Huvudfrågan är att vi har gjort alldeles för lite åt spåren. Om du åker från Göteborg till Stockholm i dag så åker du i princip på samma spår som man åkte på 1862.

Kan du ta på dig något själv så här efteråt, att du gjorde något fel?

– Ett fel var att avregleringen gick för fort, och jag var ansvarig för den, men jag kan också försvara den i den meningen att de som drev avregleringen hårdast var Seko, fackförbundet. De gjorde upp med SJ:s ledning.

Varför då?

– De trodde på det. SJ:s ledning hade övertygat dem om att vi måste avreglera. Det kan man förstå också. Man hade ont om pengar, man måste göra sig av med massa grejer.

Om vi tar det här med Telia då, vad säger du om det i dag?

– Ja, alltså, den bästa avregleringen vi någonsin har haft, det är telekom-marknaden. Det finns ingen annanstans i världen en sådan bra internetuppkoppling som vi har i Sverige. Den vill jag påstå att jag ligger bakom. Sedan har avregleringen lett till att vi har fått en konkurrens som innebär att vi internationellt sett har en låg telefonikostnad. Avregleringen av Telia var en succes-story.

Tänker du då också på folkaktien?

– Okej, då tar vi folkaktien... Vi sålde ju ut 30 procent av Telia och fick in 64 miljarder kronor till statskassan. De pengarna la vi bland annat på statsskulden, resten fick vi över till annan verksamhet. Sedan kan vi föra en diskussion om att vi släppte en folkaktie. Min ambition var att alla skulle ha möjlighet att köpa aktien. Inte bara de stora institutionerna, som var det normala när man gör en sådan här affär. Men jag kanske skulle varit tydligare med att aktier är en risk. När det gällde att göra en politisk bedömning kan man säga att jag felade. Hade jag varit lite smartare så hade jag struntat i folkaktien. Människor som inte är vana att köpa aktier, de vill ha utdelning nästa månad. I dag kan man ändå säga att de som har behållit aktierna har fått relativ bra utdelning.

Köpte du själv?

– Det fick jag inte göra.

Är det många som har hört av sig till dig angående folkaktien?

– Ja i början var det väldigt många. Men inte nu längre. Nu tror jag att folk ser det där. Men det är klart, det kan jag förstå, att människor som köpte aktien blev skitförbannade och tyckte att jag var en skojare. Politiskt gjorde jag fel. Jag skulle aldrig ha erbjudit den här folkaktien. Då hade det aldrig blivit den här uppståndelsen.

När vi pratar om det, så tänker jag på skandaler.

– Skandaler? Säg nån.

Jaa.. jag kommer osökt in på Tabu.

– Alltså, Tabu är ganska intressant tycker jag. Jag var på Tabu 1990 och det avslöjades 1994. Och vad var detta? Jo jag var där, jag var där med en amerikan, jag var där en mycket kort tid, jag åkte därifrån, och sen betalade jag med mitt privata kort. Jag använde inte TCO:s kort. Jag betalade själv med mitt privata kort.

Nähä... Men då tänker jag på Norge, den sista Sovjetstaten…

– Ja, det var ju också oförsiktigt, (skratt)… men jag tycker att jag har rehabiliterat mig kraftigt. Jag är numera vice ordförande i Svensk-Norska handelskammaren, och det är norrmännen som har nominerat mig. Så norrmännen kan ju inte tycka helt illa om mig.

Mer läsning

Annons