Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag fann glädje i SSU”

/
  • Avgår. Jytte Guteland lämnar ordförandeposten i SSU på kongressen i augusti. Men det var inte självklart att tacka ja när hon fick frågan 2007. ”Jag är väldigt tacksam varje dag att jag gjorde det valet”, säger hon.

Den här veckan är ledarsidan nyfiken på: Jytte Guteland, avgående ordförande för Social­demokraternas ungdomsförbund, SSU. Vi träffas på SSU:s förbundskontor på Kruk­makargatan i Stockholm. Det är tisdagen efter terror­dåden i Norge.

Annons

Hur går tankarna just nu?

– Det är en konstig tid just nu. Framförallt tänker jag på att så många unga människor har dött… Det är som att alla ord blir för små.

Hur stöttar ni från SSU:s sida AUF?

– Som medmänniskor först och främst. Vi tänder ljus, vi har tysta manifestationer. Vi minns de som har gått bort och stöttar de anhöriga. Vi som systerorganisation vill visa att vi finns där. Så mycket vi vågar utan att det ska kännas påträngande.

Berätta lite om dig själv.

– Jag är 31 år, från Huddinge. Jag gick med i SSU när jag var 15.

Varför?

– Hemma diskuterade vi mycket, särskilt min pappa pratade mycket om att oavsett varifrån man kommer så bör man ha rätt till en god utbildning. Och den övertygelsen om att det skapas ett bättre samhälle när människor ges goda möjligheter, oavsett hemförhållanden, den övertygelsen bar jag med mig. Men det var inte naturligt för mig att gå med i ett politiskt ungdomsförbund. Inte alls. Men jag minns mycket väl hur starkt det var när jag förstod vad SSU var. För första gången i mitt liv uppfattade jag det som att vuxna människor lyssnade på mig med respekt. Som att det jag sa var lika relevant som när en vuxen talade. En ömsesidig respekt som var väldigt, väldigt häftig. Jag upplevde att jag växte som människa.

Du valdes till ordförande för SSU 2007. Då hade du hunnit vara vuxen ett bra tag.

– Ja, jag hade redan hunnit snyfta och ta farväl av organisationen när jag fick frågan om jag ville ta plats i förbundsstyrelsen. Redan då var jag ganska gammal. Så hände det som hände med SSU:s förre ordförande. (Dåvarande ordföranden åtalades för våld mot tjänsteman efter ett krogbesök, reds anm) Det var en väldigt speciell tid för organisationen. Vi var i en väldig krisartad sits.

Varför tror du att valet föll på dig?

– Det är svårt att säga. Men jag tror att det kan ha att göra med att jag hade en lång erfarenhet inom organisationen. Kanske att man sökte trygghet.

Var det svårt att tacka ja?

– Det var väldigt svårt att tacka ja. Min man gick bort i cancer ungefär samtidigt. Så det var mycket som jag funderade på just då. Men jag fann en stor glädje i SSU. Det gav mig en enorm energi att träffa ungdomar som brann för att förändra världen. Jag är väldigt tacksam varje dag att jag gjorde det valet.

Känner du att SSU har inflytande på Socialdemokraternas politik?

– Ja, ganska mycket faktiskt. Exempelvis miljardsatsningen på miljonprogrammen, som är en fråga som Socialdemokraterna driver just nu, det är en fråga som ursprungligen kommer från SSU.

I veckan är det kongress, och du avgår. Vad händer sen?

– Jag ska läsa klart min magisterexamen i nationalekonomi.

Finns det för få vänsterekonomer i dag?

– Ja, det tror jag verkligen. Jag tror faktiskt att vårt parti bör ta det på allvar, och arbeta för att inspirera människor att studera. Det finns en självtillräcklighet vi måste bekämpa i vår organisation.

Hur menar du då?

– Vår rörelse har åstadkommit så mycket bra, den här sociala ingenjörskonsten som såg hur man kunde skapa ett bättre samhälle, för alla. Men bara för att vi har den historien, så har vi inte världssvaren. Partiet måste se till att hela tiden fånga upp människor som har intressanta idéer och som skulle kunna vara vår tids sociala ingenjörer. Det är ingenting som bara händer. Utan det måste man lägga tid på.

Vilket är ditt starkaste minne från din tid som ordförande för SSU?

Jytte sitter tyst en lång stund. Tänker. Så till slut säger hon:

– Det får bli vallägret i Strömstad sommaren 2010. Vi var nästan 2 000 personer. Det var ljusa sommarnätter och SSU:arna var samlade och lyssnade på Timbuktu. Det var en sådan glädje, entusiasm. Vi hade flera internationella gäster och ett hundratals seminarier. Då var man jävligt stolt. Ja. Det var som på Utöya.

Mer läsning

Annons