Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag klädde ut mig till flykting

Annons

Det är ju jävligt fånigt att lägga sej och sova på en tågstation. När man inte måste. Jag har sovit på Köpenhamns Centralstation flera nätter i rad. Jag och Dennis åkte till Christiania 1976, på sommaren. Vi ville bo där tänkte vi. Fånigt det också.

Kan man tycka.

Vi åkte ut till Christania, men där var det nobben. Om vi inte hjälpte till att jobba, man skulle putsa väggarna inne på Electric Ladyland, då fick man mat och husrum. Det pallade inte vi, så vi gick in till centralstationen och där såg vi att det låg en massa lodisar och ungdomar och sov i hörnen, så då la vi oss också där. Vid 4 tiden på natten så stängde dom stationen och då kom det poliser och sparkade på oss och skrek Det hær ær ingen campingplads! Och det hade dom ju rätt i.

Poliserna hatade verkligen oss. I våra trasiga jeans. Varför hade vi trasiga jeans? Hade inte våra föräldrar råd att köpa hela kläder åt oss? Det enkla svaret är att det var modernt. 30 år efter andra världskrigets gigantiska flyktingkatastrof klädde den nya generationen ut sej till flyktingar. Ungdomsmodet dök upp som vår föräldragenerations förträngda minnen och mardrömmar, precis när Europa hade städats skinande rent och köpcenter byggts på dom gamla massgravarna. Efter ytterligare några år blev mardrömmarna för våra föräldrar ännu värre, det fanns plötsligt skinheads, som såg ut som rakade koncentrationslägerfångar. Som dessutom kallade sej nazister. Men det var några frihetens år som rådde där på 70-talet, för mej i alla fall. Man kunde lätt, enkelt och billigt åka runt med tåg i Europa, ett interrailkort kunde man jobba ihop till på nån vecka, och så fick man lite fickpengar av morsan och farsan. Som man inte la på vandrarhem och näringsrik mat, som man skulle, utan man söp och flummade och sen sov man på tågen medans dom rullade, man kunde t.o.m. sova på hatthyllorna på den tiden, i Italien tyckte inte folk att det var konstigt, inte när det var så trångt som det var, man vaknade upp nånstans och hela kupen var full av italienska barn och föräldrar, man låg där på hatthyllan ,dom sa Buon Giorno och bjöd på bröd och läsk. Dom tyckte det var konstigt och lite knäppt att vi hade trasiga jeans, men dom dömde inte. Själva var dom uppklädda, på väg till semester vid havet kantänka, och fattigdomen var inte avlägsen och förträngd som för oss bortskämda flummare från Sverige. Som hade råd att skita i att det var hål på knäna.

Jag minns hur morsan envisades med att laga mina brallor, jag nötte ner dom så gott jag kunde, direkt när det var hål så tog hon fram sin symaskin. Hon var symaskinsförsäljerska. Hon hade ingen vidare koll på vad som var modernt i mina kretsar, och det var nog så att det gav hon också blanka fan i. På min 16-års dag fick jag en symaskin, jag fick börja lappa mina kläder själv. Det blev Stonestungor och sånt, dom täckte inte ens hålen, jag tyckte det såg ballt ut.

Jag åkte runt i sydeuropa, där folk fortfarande använde åsnor för att transportera lök, och klädde ut mej till flykting. Jag minns att jag stod och spelade i gathörnen i Grekland och folk gick förbi och slängde åt mej några drachmer, ingen stannade och lyssnade. Dom betraktade mej uppenbarligen som tiggare. Dom förstod inte att vi höll på med en väldigt lyxig, väldigt naiv lek, vi lekte Like a Rolling Stone, when you aint got nothing you got nothing to loose. Jag rodnar lite när jag tänker på det, jag åker genom Europa, återigen med interrail. Interrail har blivit helt omöjligt att använda, dyrt och jävligt krångligt. Jag står på mej ändå och tar mej under stora vedermödor fram genom ett Europa proppfullt av folk i trasiga smutsiga kläder, som sover på kalla golv i centralhallarna, folk som tigger och spelar sorgsna melodier från östeuropa, och ingen stannar upp och lyssnar, nån enstaka slänger några växelmynt. Nån enstaka, men fler och fler, stannar upp och spottar och hotar.

Jag stannar upp och rodnar.

Jag rodnar över att Sverige ännu en gång satt köprekord i Julhandeln, att det såldes champagne till nyåret 2016 som aldrig förr, jag rodnar över liberaler som skriver att vi inte har råd med fler flyktingar. Rika människor som blir rädda att falla i den sociala trappan är bland det farligaste som finns.

Vi växte upp i ett Sverige som ville vara, och ofta också var, ett jämlikt, rent och helt samhälle. Men det låg så mycket förnekelse och hyckleri i luften efter andra världskrigets mardrömmar, så mycket förträngda nazisympatier, så många lärare som rabblade FN:s deklaration om dom mänskliga rättigheterna utan att egentligen tro på dom, att vi började klä ut oss till flyktingar bara för att se vad som hände då.

Och det är klart att när man äntligen har tagit sej fram ur sitt enkla pörte och skaffat sej utbildning, mat för dagen och mer därtill, och bara vill glömma sin fattiga förnedring vill man inte bli påmind om hur allt plötsligt en dag bara kan spricka. Det vill ju inte vi heller,nu, vi gör allt för att slippa se oss själva sitta där med en skramlande pappmugg i snön utanför affären, utan framtänder.

Ja, jag rodnar lite när jag tänker på att jag satt där och lekte. Samtidigt; jag tror det finns ett slags kollektivt själsliv på den här jorden. Det får sitt uttryck i porrfilm i våldsspel på internet. I alla obduktioner,kväll efter kväll, i kriminalserier på TV. I modet.

Där kan man se vårt gemensamma själsliv.

Och det är väldigt trasigt och blödande.

Men nu förtiden håller jag färgen och går i hela jeans.

Mer läsning

Annons