Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag vill kräkas

/

Eftersom DN kör med osignerade ledare är det svårt att säga vem som skrivit ledaren "I väntan på politik" som publicerades i torsdagens DN. Den som handlade om Mona Sahlin och hennes ledarskap. Men egentligen spelar det inte så stor roll. För mulligt mansgrisigt är det oavsett. Något som inte är lika mycket av en fråga om kön som det utgör en livsåskådning och livsstil.

Annons

Det kommer på slutet, efter en i övrigt korrekt analys av det politiska läget inom socialdemokratin, om ett internt arbete som bakbundit Sahlin och med drygt ett år kvar till valet får henne att framstå som en ledare utan agenda. Vilket hon också är. Den agendan skall sättas av den Socialdmokratiska partikongressen i månadsskiftet oktober/november i år. Ett nödvändigt internt arbete som pågått sedan valet 2006 post Persson, post ett ledarskap som handlade mer om Persson person än om parti.

Nåväl. Det som kommer i slutet av den där ledaren är följande passus:

 

"Hon (Mona Sahlin, reds anmärkning) kommer aldrig bli en solenn statsminister Sahlin. Hennes möjlighet är att bli statsminister Mona."

Nyanserna i skillnaden mellan behandlingen av män och kvinnor i medierna är urskiljbara för den som faktiskt ägnat skillnaderna en tanke. För övriga torde det handla om självklarheter. Att kvinnor med makt behandlas annorlunda än män med makt i medierna är så vida spritt och så inarbetat att vare sig redaktionsledningar, journalister eller mediekonsumenter över huvud taget ens nödvändigtvis reflekterar över det hela. Vilket kanske har att göra med att majoriteten av medieeliten på ledningspositioner är män, att de journalister som bevakar områden som politik och ekonomi till största del är män, att landets ledarredaktioner till cirka 80 procent befolkas av, (Alla i kör nu), just det, män. Manliga normer och värderingar kan alltså antas vara förhärskande bland de som skall bevaka och analysera.

Göran Persson var aldrig Göran med medierna. Han var Göran Persson, statsminister Persson, men han var aldrig Göran.

Mona Sahlin har förvisso gjort en poäng av att vara du med medierna, att vara det andra i förhållande till Göran Persson. Vilket tyvärr är en mycket svår linje att balansera på. En Mona är inte att ta på allvar. En Sahlin är däremot det. Att hitta mellanläget mellan att vara tillgänglig, en modern ledare med örat mot marken som bjuder på sig själv och någon som blivit så privat att hon inte längre uppfattas som professionell är svårt. Inte minst för en kvinna eftersom hennes sfär av tradition uteslutande är just den privata.

Att Sahlin inte riktigt klarar balansgången blir tyvärr uppenbart när DNs ledarredaktion konstaterar att hon bara kommer kunna bli statsminister Mona. Eller så kanske det faktiskt snarare är så att det är DNs ledarredaktion som inte klarar denna något uppdaterade version av det socialdemokratiska ledarskapet. För i bruket av förnamn rörande kvinnor i maktposition finns något förklenande. Den som bara blir ett förnamn är inte en ledare att räkna med. I det offentliga rummet är ingen du med varandra, särskilt inte den som besitter makt. Och den som blir du, som bara blir ett förnamn utan efternamn har också så uppenbart förlorat i både anseende och respekt.

Könsdimensionen är uppenbar. Den syns inte endast på DNs ledarsida. Den syns i pressen över huvudtaget. I hur kvinnliga ledare sällan överlever dreven, men männen allt som oftast faktiskt lyckas göra det.

När Cecilia Stegö Chilò fick lämna sin statsrådspost på grund av obetald TV-licens kom Tobias Billström enkelt undan drevet genom att sjukskriva sig tills faran var över. Ett faktum som gick i det närmsta obemärkt förbi bland granskarna. Stegö Chilò fick gå, Billström blev kvar. Trots att deras brott mot moralen var det samma. Ett av många exempel på hur makten könsbestäms av våra medier.

Kvinnor och män behandlas inte lika. Kvinnor med makt utgör ett hot mot etablerade normer rörande vårt samhälle som föreskriver att makten är en man. Och den som bryter mot dessa normer. Hon får räkna med att inte bedömas efter samma måttstock som sina manliga medkombattanter.

Vilket är kräkframkallande.

Mer läsning

Annons