Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Javisst, men visa då det!

Annons

Minns ni barnfattigdomen? Rädda barnen kom med en rapport 2011 som väckte uppmärksamhet och snart började dåvarande s-ordföranden Håkan Juholt driva det som en central fråga. Han höll många tal om detta och något var på väg att hända. Till och med Anders Borg började ta upp frågan – men hånade socialdemokratin för att de inte ville sänka skatter utan istället höja skatterna för att göra något åt situationen för de fattigaste barnfamiljerna. Och frågan dog. Uppdrag Granskning gjorde till och med ett program – ett av de få dåliga de gjort – där de menade att snacket om fattiga barn i Sverige inte stämmer med verkligheten.

Nu kommer UNICEF, FNs barnrättsorganisation, med en rapport som visar att Sverige av 41 undersökta länder ligger på katastrofala plats 16 när det gäller barnfattigdom. Det som mäts är skillnaden mellan en genomsnittlig familj och den fattigaste tiondelen av barnfamiljerna. Och det är både pinsamt och skandalöst. Statistiken utgår från läget 2013 när vi haft en lång period av borgerligt regerande som kännetecknades av just skattesänkningar. Det förvärrade situation, ja. Men som forskare påpekar finns det en mycket längre historia här som visar att ojämlikheten ökat sedan årtionden tillbaka.

Varje djup samhällskris har slutat med att de marginaliserade trängs ytterligare ut lite mer ur samhällslivet. Och det drabbar barn. Både i nuet – sämre mat, oron som sprider sig när en oväntad räkning kommer etcetera – och under en hel kommande livstid. Ett socialt arv byggs upp.

Naturligtvis har det stora flyktingmottagandet förvärrat problematiken men den är knappast någon huvudorsak. Vi lever helt enkelt i ett Sverige där bekämpningen av ojämlikhet sedan länge inte stått i politikens centrum. Arbetslöshet är mycket av källan till denna barnfattigdom, liksom försämrad a-kassa och ett segregerande friskolesystem. Men också ett bidragssystem som är alldeles för snålt. Själva ordet bidrag och att bidra till att fattiga får det bättre har i borgerliga ögon faktiskt blivit ett fult ord.

Klassamhället och barnfattigdomen bekämpas med omfördelningspolitik, med generell välfärd men också med ökade riktade bidrag till dem som har det sämst. I vårpropositionen skriver regeringen att kampen mot ojämlikhet måste vara central.

Javisst. Men visa då det!

Mer läsning

Annons