Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kamprad är inget helgon

Ingvar Kamprad är ingen snål gammal gubbe med begränsad begåvning och skrivsvårigheter.

Annons

Den bilden älskar Kamprad själv; en gniden smålänning som byggde om hela världens alla lägenheter, och fick några kronor för besväret. Vägen dit gick över en varm korv för en femma, i en sliten, ganska väl begagnad bil.

Och, som den genuint svenske gode chefen han ser sig som, är hela Ikea en stor, varm familj. Men som i varje familj håller man hårt om kontanterna och hemligheterna för sig själv.

Inte mycket att säga om det, Ikea är ett ekonomiskt och internationellt underverk, grundat på några spånplattor och en brinnande tro på egen förmåga. En svensk ikon kan man också säga.

Varje blågult hjärta slår sedan ett slag extra när varuhusen dyker upp utanför någon europeisk stad. Titta, svenska köttbullar och hårt bröd!

Att en dumsnål, ordblind slarver bara genom lyckliga tillfälligheter lyckas skapa ett imperium kan bara den riktigt dumme tro.

När miljarderna trillade in gjorde Kamprad som han alltid gjort, försökte tjäna en hacka. Varför betala skatt när det finns skatteparadis?

Då gäller det bara att följa revisorernas anvisningar, lägga ut villospår och upprätta skenkontor här och där. Några stiftelser ger en bild av givmildhet och frikostiga donationer. Kamprad kramar sedan sina medarbetare och klämmer på någon kudde. En hedersknyffel. Med minst 100 miljarder på banken.

Att Uppdrag Granskning delvis river sönder den där framgångsrika PR-bilden förändrar inte så mycket. Ingen trodde väl på den idoliserade, eller idylliserade bilden av Kamprad? Jo, han själv, verkar det. Men Kamprad fyller kanske inte ut hela sitt självupplevda omfång. Där finns också ett drag av snikenhet.

Mer läsning

Annons