Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kanelbyll

/

Kommer inte ihåg om jag skrivit om den, ”Och alla platserna” av Almedal från Göteborg.

Har jag gjort det så använder jag den igen. Hoppas ni ursäktar.

Annons

Och vill ni veta vad jag skriver om kan ni kika in på Almedals myspace-sida där ni hittar ”Och alla platserna”. Tre år gammal är den, men en riktigt rar popmelodi är för evigt.

Inte många dagar kvar nu av sommaren som först aldrig kom, men sen kom med emfas. Och jag tänker låta just den här sommaren ebba ut till ”Och alla platserna”.

Vänner från Paris på besök, de valde Sverige för en veckas semester, och Way out West i Göteborg före franska Route du Rock.

Och jag har försökt ge dem det bästa av mitt Sverige, platserna som är både nya och gamla minnen, restaurangerna jag suttit på rara kvällar, svensk design när den är som bäst, uteserveringarna som luktar rosé och sommar, utsikter, skärgårdsöar, gatorna jag går på ibland bara för att jag tycker om dem så mycket, presenterat dem för vännerna som är min vardag och kärlek, allt, allt, allt jag kunnat komma på som är det Sverige jag älskar.

Men den bästa delen av Sverige, som nog på många sätt faktiskt fångar essensen av vårt land, den som är barndom och mödrar och fika och doften av trygghet, den glömmer jag bort, trots att det handlar om en liten, söt, rar sak som jag själv håller mycket kär. Men mina kamrater upptäcker den helt på egen hand. Kanelbullen. Eller, som den franska kamraten uttalar det, kanelbyll.

Det är de små sakerna som gör tillvaron. Som kanelbullen. Och det är de små sakerna som gör en kultur till vad den är. Och genom kanelbullen går det att beskriva delar av vad som är Sverige. Vi gillar ju det enkelt avskalade, det som inom designvärlden kallas för svensk minimalism, och kanelbullen är onekligen inte särskilt prålig, bara en stilsäker liten snurra med lite pärlsocker på som dekoration. Kanelbullen kan väl kanske också sägas representera den där jämlikheten vi strävar efter, för den är tillgänglig för alla och återfinns på kafé i så väl Ockelbo som på Östermalm. Kanelbullen är inte för fin för någon, och ingen är för fin för en kanelbulle.

Kanske fångar den också svensken, svensken som är väldigt direkt i tilltalet, kan vara lite burdus, men som också just tack vare detta också är tämligen enkel att förstå sig på, om vi nu ska generalisera, för det som sägs är oftast precis vad som menas, i vår kultur betyder ett nej nästan alltid just nej, och ett ja, nästan alltid ett ja. Kanelbullen är inte heller så svår, lite smör och socker och kanel, rakt på sak, saklig och enkel.

Så på det hela taget är jag väldigt nöjd med att de franska vännerna hittar fram till kanelbullen. Och älskar den.

Att jag inte kommer ihåg att introducera dem för varandra beror nog mest kanske på att det är svårt att se sin egen vardag som något som kan vara rätt så enastående. Komma ihåg att det är i det lilla vi återfinner det stora.

Men jag bjuder dem däremot på pyttipannan. Och den är ju på många sätt så väldigt lik kanelbullen i sin personlighet. Så de får väl egentligen det bästa av Sverige på det hela taget. Både det söta och det salta.

Och jag spelar ”Och alla platserna” för dem. Och inser att vår vänskap tagit oss ända hit. Till kanelbullar och festival.

Jag har sett deras liv pågå i Paris. Och nu har de sett mitt pågå i Sverige. Det tog år att komma hit. Men nu är vi här.

Nå. Nog om detta.

Söndag i augusti. Skickar hem vännerna till Paris med lite Almedal, Joel Alme, Olle Ljungström och kanelbulle på fickan. Själv tänker jag stanna precis där jag är. I Gävle. I Sverige. Med mina älskade kanelbullar.

Och jag tror bestämt att det är dags för höst nu.

Nu börjar vi om. OK? OK.

Mer läsning

Annons