Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kärnavfall ingen fara

Annons

I svindlande 100 000 år skall kärnkraftens avfall hållas åtskild från mänskligt liv. Men att hitta det riskfria slutförvaret får ses som en mäktig, kanske omöjlig uppgift. Att nå rätt lösning får väl ta sin tid, oavsett hur länge det dröjer är det en blinkning i tidens lopp.

Om några år, är det tänkt, skall urberget vid Forsmark urholkas för att rymma 6 000 kopparkapslar, nedsänkta till 500 meters djup. Ligger de tryggt där och är faran över för smitta och strålning, för all tid?

Ja, försäkrar Maud Olofsson och Jan Björklund, regeringens varmaste kärnkraftskramare. Några fackförbund och hela industrisverige instämmer. Atomerna behövs för jobbens skull. Och de nya verken är ju garanterat säkra.

Vad som händer sedan kan ju ingen veta. Varför plåga oss med den frågan nu? Låt oss därför och genast resa nya reaktorer och göra miljön renare och friskare!

Olofssons maktpolitiska framtvingade kramar kanske är aningen, eller tillkämpat reserverade, men i sak skiljer inget mellan kärnkraftens mest entusiastiska förespråkare och Olofssons nypopulistiska centerlinje.

Forskare vid KTH är inte lika tvärsäkra och knappast övertygade om att kopparkapslarna håller tätt. De räknar upp ett antal möjliga komplikationer, som alla och var för sig borde oroa de som litar på Forsmarks urberg och kapslarnas kvalité.

Men mot osäkerheten ställs de nya jobben, några hundra eller fler som skall gräva fram de jordhålor som rymmer dagens och morgondagens dödliga atomrester.

Här som där är det, med Reinfeldts ord, arbetslinjen som gäller. Det gäller också alla som gräver sin egen eller andras grav.

Mer läsning

Annons