Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Killar, smink och disko. Och en mur.

Annons

I mitt flickrum i Kiruna fanns en bit av muren som föll. Eller, det är i alla fall vad som står på plastbiten den sitter uppklistrad på. Den är också tillsammans med bilder av glada tyskar som krossar muren också mitt enda egentliga minne av gårdagen.

När Palme mördades var jag nio år gammal. Den dagen kommer jag ihåg. Det som hände var något extraordinärt.

Men jag kommer inte ihåg dagen muren föll, trots att jag var tre år äldre då. Av det enkla skälet att det inte handlade om något extraordinärt. Det var snarare en självklarhet, då 1989.

För under de där åren i slutet av 80-talet och början av 90-talet föll inte bara en mur mitt i Europa. Det var en naturlig konsekvens och del av ett skeende: Michail Gorbatjov gav oss perestrojka och glasnost. Sovjetunionen var i upplösning, det kalla kriget i dödsryckningar.

I december 1989 skulle den Rumänska diktaturen falla.

Sydafrika var i förändring och den här dagen för 20 år sedan var det bara tre månader kvar innan Nelson Mandela skulle promenera ut som en fri man efter nästan 30 år som politisk fånge.

I juni hade studentprotester brutalt slagits ner på Himmelska fridens torg i Peking.

Därför blev också murens fall inte mycket mer än en självklarhet för en 12-åring. Storheten i det hela gick inte förlorad, men det var på många sätt en revolutionsmättad period.

En period som för mig dessutom sammanföll med upptäckten av killar, smink och disko. Vilket i den lilla världen var en långt större revolution än att en mur som alla visste var dömd att falla faktiskt föll.

Mer läsning

Annons