Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Klyftorna har blivit större”

/

Den här veckan är ledar-sidan särskilt nyfiken på: Anne-Marie Lindgren, utredningschef för Arbetarrörelsens tankesmedja. Hon står bakom flera av de senaste årens socialdemokratiska partiprogram och är en flitig S-debattör.

Annons

Vi träffas i tankesmedjans lokaler, granne med LO-borgen vid Bantorget i Stockholm. Anne-Marie Lindgen släntrar in ganska sent efter avtalat möte. Hon säger att det beror på sena tankegångar om partiets framtid. Vi hälsar, sätter oss ned och jag slår på bandaren.

Vi börjar med den mest grundläggande frågan: Vad är socialdemokrati?

– Socialdemokrati är en rörelse för jämlikhet. Det är inte samma sak som att alla ska vara likadana. Men människor ska inte vara i väldigt underläge och ständigt vara beroende av andras beslut. Socialdemokrati är att verka för bättre livsvillkor för enskilda individer, något som sker genom att påverka och förändra samhället i övrigt.

Finns förutsättningarna för att driva socialdemokrati i dag?

– Ja, fortfarande finns klyftor och ojämlikhet, de har blivit än större i dag.

Kan du ge några exempel?

– Ja, fas 3... Det är så att man baxnar. Folk auktioneras ut som gratis arbetskraft till arbetsgivare samtidigt som regeringen pratar om att man inte ska vara bidragsberoende. Man kan faktiskt inte behandla människor på det här sättet. Jag blir alldeles galen när jag tänker på det.

Jag tycker inte att jag hör samma ideologiska retorik i dag som det var på, säg 1970-talet?

– Nej, självklart inte. Det är naturligt. 1970-talet var ett vänsterdecennium, i dag är det ett högerdecennium. Även Centern och Folkpartiet lät helt annorlunda då mot för i dag.

Jaha... kan du ge exempel på det?

– Folkpartiet var till exempel väldigt långt gångna när det gällde att acceptera löntagarfonder.

När du säger att det är ett högerdecennium i dag, hur menar du då?

– Till exempel har du en helt annan syn på arbetslöshet i dag. Vi är tillbaka till den syn som fanns när arbetarrörelsen startade i slutet av 1880-talet. Att arbetslöshet är den enskildes fel, att det alltid finns jobb att få. Och får man inga jobb måste man sänka sina löneanspråk. Att det faktiskt handlar om mekanismer i arbetslivet som sorterar bort och sorterar ut människor som inte riktigt lever upp till prestationskraven, det är helt borta ur bilden. Det här är en uppfattning som även har smugit sig in i socialdemokratin i dag. Det menar jag är en oerhört klassisk högerpolitik. Lönerna är för höga, och folk söker inte jobb tillräckligt intensivt. Och den bilden har man ju lyckats sälja in till väljarkåren.

Vad beror det på att socialdemokratin är i det läge som man är i dag?

– Vad som har hänt sedan 1990-talet är att politikens möjligheter att påverka samhället mycket kraftigt har försvagats. Man har köpt den här typen av resonemang, att man skulle lämna över allt mer till marknaden. Föreställningen var att det skulle bli effektivare. Men det man gjorde, var att bestämmanderätten flyttade från politiska organ till starka ekonomiska intressen, stora företag. Vi har släppt den där gamla ideologiska kunskapen om samhällsstrukturernas betydelse för jämställdhet och individens möjligheter. Och lämnar man över det till marknaden kommer alltid ekonomiska intressen att avgöra, och då skapar vi klyftor.

Menar du att socialdemokratin på 1990-talet bär skuld till dagens ökade klyftor?

– Jaa… socialdemokratin har medverkat till detta, men jag tycker inte bara att vi kan lägga skulden på socialdemokratin. Vi har ju haft en väljarmajoritet som har föredragit en borgerlig politik.

Ökade klyftor borde väl gynna socialdemokratin?

– Nja, inte så länge som ökade klyftor betyder att en ganska stor grupp befinner sig på den gynnade sidan.

Har svenskarna blivit mer egoistiska? Tidigare röstade ju en stor del av svenskarna för minskade klyftor...?

– När vi låg på 45 procent var det nog så att väldigt många av de välbärgade tyckte att även de hade glädje av socialdemokratin. Styrkan med den generella välfärdspolitiken är att förena egennytta med solidariteten.

Så egentligen röstar man med egenintresset jämt?

– Jag tror inte att man ska underskatta egenintresset som drivkraft. Den där bilden av sjuka och arbetslösa som parasiter som bara vill leva gott på andra, den bilden är inte alldeles ospridd om man säger så. Men det är ett sätt att försvara sig, varför man inte vill rösta för skattehöjningar.

Vad är viktigast? Makten eller ideologin?

– Jag kan inte riktigt se någon motsättning. Om föreställningen är att vi ska satsa på 40 procent genom att strunta i de här mer utsatta grupperna och i stället vända oss till de grupper som har det bra, då tror inte jag att vi når 40 procent på det. För att vadå.. då kan ju väljarna fortsätta att rösta borgerligt. Då blir det ingen skillnad. Socialdemokrati måste vara annorlunda än borgerligheten. Om vi skulle anpassa oss mer till en moderat politik, då har vi inget att vinna, då har vi bara att förlora. Så vad det handlar om är att återerövra verklighetsbeskrivningen från borgerligheten.

Mer läsning

Annons