Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Knäfall, kris och starr

/
  • OLIKA VÄRLDAR. Anna Hedenmo fnittrar, Razi söker jobb, Timos jobbar dygnet runt och Naoki är på väg hem till Hiroshima. På cykel.

Annons

Anna Hedenmo är på väg att kliva över bordet och sätta sig i statsministerns knä, en symbolisk handling för att visa hennes reservationslösa respekt. Hon fnittrar okontrollerat åt de blekaste skämt, lägger huvudet på sned och ställer en obetydlig fråga. Inga följdfrågor, de skulle bryta den förtrollade stämningen. Statsministern ler förbindligt, en kväll på jobbet, vilken som helst.

SVT:s reportrar gör ett dåligt jobb, men Mats Knutsson försöker ändå ställa några frågor som kräver svar bortom de mest banala. Men arbetslösheten, ett svart kapitel för den förenade högern, viftas bort med några siffror som inte säger någonting.

En sjukskriven läkare, som kvällstidningarna utropar till s-torped, får några menlösa ord på vägen. Reinfeldt viker undan, som alltid när han saknar svar.

Men siffrorna är tydliga: Andel svenskar i jobb, – 0,8 procent. 90 000 fler arbetslösa. Arbetslösa ungdomar, + 44 000. Långtidsarbetslösa, + 58 000. Utanförskapet, + 7 000, och nu, efter fyra år med högerregeringen, 1 588 000.

Det mesta pekar fel, men regeringen håller fast vid sin arbetslinje. Den leder till ökade klyftor, vilket är meningen. Sverige driver isär, ett uppfyllt mål och löfte från högerregeringen. De sjukskrivna och arbetslösa får skylla sig själva. Pensionärer jobbar inte och ska därför straffbeskattas. Rimligt, enligt Reinfeldt och Borg.

Den sjukskrivne läkaren, som ville jobba 75 procent men hänvisades till heltidsjobb på Samhall, bara ett exempel på klasspolitiken.

Men medierna är förstående, eller överslätande. Den förenade borgerliga pressen frossar i Mona Sahlins dystra siffror och lyfter fram Reinfeldt som en stor statsman.

Men den store vågar inte säga ett enda kritiskt ord om den franska regeringens rasistiska politik mot romerna, men framhäver sin vänskap med president Sarkozy. En fin man.

Europaminister Birgitta Ohlsson glömmer Tobias Billström när hon rasande angriper Frankrike, som gör som Billström; utvisar romer. Hon hycklar.

Sverigedemokraterna är otrevliga och svenska folket bör tänka sig för, säger statsministern förmanande. Men kommer Jimmies rasister in i riksdagen kan Fredrik Reinfeldt tänka sig att sitta kvar, om högern blir större än de rödgröna.

Reinfeldt gör som Bildt, litar på de främlingsfientliga. Och Åkesson vet var han hör hemma. Som Ian och Bert fäller han aldrig en högerregering.

”Äntligen, efter nio år, kan jag fira ramadan. Och slippa fläsket”. En arbetslös muslims bekännelse; vår pakistanske vän Razi förlorade jobbet på Imperial Town (jobb sju dagar i veckan, någon veckas semester om året) när den kinesiska familjen tröttnade.

Efter fastan jakt efter nytt jobb, (”det löser sig”). Den som betalar skatt får uppehållstillståndet förlängt. Därför viktigt att jobba vitt. Grisköttet får han ta på köpet.

Han erbjuder fyra språk, urdu, grekiska, engelska och elegant kökskinesiska. Nu skriver han ner italienska och tyska glosor. Bra att ha i den här branschen. Går det dåligt flyttar han hem igen, till familjen i Pakistan. Där väntar fru och två barn, fyra och två år.

Timos Daniilidis kan vara det infödda exemplet på den grekiska krisen. Familjen äger hotellet på Naxos, glest bokat, driver en butik, mest ödslig, och som lärare i engelska drar han in drygt 1 000 euro i månaden, ”inte mycket, men det är ett fast jobb”.

Nu gäller skolan dagtid, kvällen, (och tidig morgon) hotellet och natten, fram till ett, butiken. Han ser trött ut.

1 000 euro ändå en viss trygghet när turisterna rest hem och butiken står nästan tom. Fördragsamhet med regeringens hårda sparpaket; ”landet är ju nästan bankrutt”! Gatorna i Aten fylls av tingeltangelstånd och allt fler tiggare. Krisen går att ta på, och illustreras av alla stängda butiker.

Timos, småföretagare, är stenhårt kritisk mot den förra högerregeringen, ett gäng bluffmakare och svindlare.

En kväll, på en alternativ kineskrog, träffar vi Naoki Kikkauna, 19-årig japan. Han är på väg hem, på cykel. Ett studieår i London och åter i Hiroshima i februari, lagom till 20-årsdagen och vuxenvärlden.

Han vilar ut i Aten och sedan Turkiet, Iran, Pakistan, genom några av de asiatiska länderna och så båt från Korea. Inget märkvärdigt har hänt, men några albaner var mindre förstående. Kanske en kulturkrock.

Vi äter, han äter dubbelt. Han är ”gammaldags konservativ” och beundrar de uråldriga japanska idealen. Därför ingen mobil, men en dyr kamera. Då och då ringer han föräldrarna, mest för att berätta att allt är bra. Vi erbjuder mobilen för ett samtal hem, men i Japan råder sen natt. Ingen svarar.

Vi skålar, önskar lycka till och utväxlar adresser, också på mejlen.

På måndag byter jag bort gråstarr mot klarögdhet och en ny syn på livet. Gråzoner går över i klara färger, helst rött, och kantarellernas gula toppar lyser mot den tidigare glosögde. Jag ser, ännu tydligare, genom politiska dimridåer och går sedan från klarhet till klarhet. Men en kniv i ögat?

Mer läsning

Annons