Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Korståget fortsätter

Annons

Kristdemokraterna samlas till Riksting i Örebro och det är ett parti inställt på fortsatt korståg som lägger upp sin strategi för framtiden.

Borta är möjligheten att vinna sympatiröster på grund av trevlighetexperten Alf Svensson. I skuggan av Svensson är Göran Hägglund inte mycket mer än en blek kopia med en lätt sekteristisk uppsyn.

Det har fört Kristdemokraterna tillbaka till ruta ett, det vill säga politiken. Men i ett sekulariserat Sverige är inte värdekonservatismen något som tilltalar. Snarare har det visat sig att ett Kristdemokraterna utan Alf Svensson med endast politik på fickan är en angelägenhet för ytterst få. Och så inleddes vandringen mot att bli Sveriges kanske vanligaste parti.

För det är ju det Kristdemokraterna tycks vilja mer än något annat, att uppfattas som vanliga Svenssons. Det är dock svårt att göra med en politik som luktar frikyrkligt 50-tal lång väg. Svensken må vara långt mer konservativ än hon själv vill tro, hon må vara jämställd i teorin men inte i praktiken, men hon röstar inte på Kristdemokraterna. Av det enkla skälet att det inte går ihop med självbilden av den moderna människan. För moderna människor tror inte på hemmafruar och abortmotstånd och annat hokus pokus.

Därför har kristdemokraterna inte bara börjat tala om verklighetens folk utan även till verklighetens folk. Människor Göran Hägglund och hans parti vill skydda från den onda vänstereliten som vill tvinga dem till att leva jämställt och annat hemskt.

Kristdemokraterna har valt den enda väg de kan välja utan en Alf Svensson som partiledare, den bort från den egna politikens kärna. Värdekonservatismen är förvisso kvar. Men i dag talar partiet hellre om att vara politikens gränspolis som ska sätta stopp för lagregleringen av våra liv.

Tanken svindlar nästan. För vad Göran Hägglund och Kristdemokraterna egentligen säger att de vill göra är att abdikera från sin roll som parti och politiker. I stället för att använda det på så många sätt fantastiska lagstiftningsinstrumentet för att driva utvecklingen framåt vill partiet skydda oss från det. Utvecklingen har å andra sidan aldrig varit en kristdemokratisk paradgren, därför finns också viss logik i partiets ståndpunkt som i mångt och mycket kan uppfattas som retorisk puts på den där värdekonservatismen snarare än ett egentligt avsteg från den.

Många av våra främsta framsteg som kollektiv har vi åstadkommit genom just lagstiftning. Åtta timmars arbetsdag, förbudet mot barnaga, kriminaliseringen av sexköpet och rätten till föräldraledighet är alla resultat av lagstiftning.

Lagstiftningen har givit oss rättigheter snarare än fråntagit oss dessa. Men det är alltså detta Kristdemokraterna vill skydda oss från. Från framåtsträvande lagstiftning som en delning av föräldraförsäkringen.

Kristdemokraterna är i dag ett parti med uppseendeväckande lågt väljarstöd. En desperat situation som kräver desperata åtgärder tycks man resonera. Och så ger man sig in i kampen om de allmänborgerliga väljarna.

Trots att partiets existensberättigande i svensk politik paradoxalt nog ligger i just den värdekonservatism man nu alltså försöker mäta ut avståndet till om inte annat så i alla fall retoriskt. Ett försök att vinna röster som riskerar sluta i total marginalisering.

Korståget

fortsätter

Mer läsning

Annons