Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kristdemokraternas vägval

Annons

Att Kristdemokraternas partiledarval blir ett tydligt vägval den här gången är uppenbart. Huvudkandidaterna Jakob Forssmed och Ebba Busch Thor står för radikalt olika riktningar.

Busch Thor, har beskrivits som Sveriges Sarah Palin, en liknelse som har sina poänger. För Busch Thor räknas till Kristdemokraternas värdekonservativa fallang, hon förespråkar både nollvision för aborter och svenskt NATO-medlemskap. Med henne som ordförande skulle Kristdemokraterna positionera sig till höger om Moderaterna.

Busch Thors motståndare Jakob Forssmed är å sin sida status quo-alternativet. Forssmed skulle innebära mer av Svenssonsk och Hägglundsk politik, ett Kristdemokraterna som ett allmänborgerligt parti med kristen touch, fokuserat på familjepolitiken.

Busch Thor är det långt mer intressanta valet, men frågan är hur stor den potentiella väljarkåren är för ett kristet, i svenska mått mätt ultrakonservativt Kristdemokraterna i ett sekulariserat Sverige. Kristdemokraterna skulle med henne som ordförande få en långt mycket tydligare profil, men givet hur få väljare som i dag uppskattar Kristdemokraternas lightvariant av värdekonservatism, är det svårt att se hur Busch Thor skulle bidra till att öka partiets väljarstöd genom en ompositionering. Kristdemokraternas strategi tycks dock förvisso vara att locka över Sverigedemokraternas väljare till partiet, och det arbetet skulle säkerligen Busch Thor fullfölja föredömligt. Skändligt nog.

Klart är att Kristdemokraternas partiledarval är något av ett ödesval. Partiets väljarstöd är obefintligt. Vad som tidigare hållit Kristdemokraterna flytande är framför allt partiets ordförande. För Kristdemokraterna är partiledarvalet kanske mer avgörande än för andra partier, eftersom partiets politik har liten plats i Sverige.

Kristdemokraternas partiledarstrid visar dock på en rörelse som uppenbarligen inte skyggar för konflikter. Vilket är uppfriskande. Processen har varit transparent så här långt, partiets medlemmar vet vilka kandidaterna är och under måndag hölls en utfrågning av Busch Thor och Forssmed. En öppenhet som är att tolkas som ett hälsotecken, det svaga väljarstödet till trots.

Motstridiga viljor stärker partier, snarare än försvagar dem, i alla fall i mogna rörelser med förmåga att inse falangernas respektive värde för partiets utveckling.

Att ett parti med så svagt väljarstöd som Kristdemokraterna vågar sig på både transparens och offentligt erkännande av att partier är något helt annat än småputtriga diskussionsklubbar, borde inspirera även andra partier. Exempelvis Socialdemokraterna.

För oavsett hur otidsenlig Kristdemokraterna och deras politik är, har deras process för att i april välja partiledare varit uppfriskande modern.

Mer läsning

Annons