Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kväva jordklotet i varsin bil

/
  • Stefan Sundström om en påstådd frihet, som kväver jordklotet.

Annons

Jag har börjat spela in min mamma.

Jag åker hem till henne i Farsta oftare och oftare, nu sen i somras typ en gång i veckan, hon börjar bli väldigt gammal och hon tänker mer och mer på sin barndom, det är den hon pratar om.

Hon berättar om hur det var att vara vänsterhänt för ett tyskt barn på 1930-talet, det var det hon var.

Satt hon i klassrummet och hade glömt sej, d.v.s. skrev med vänster hand, kunde det hända att läraren smög sej på henne bakifrån och slog henne över fingrarna med linjalen.

Så morsan blev högerhänt. Eller snarare hon led av att göra våld på sina reflexer.

Ännu värre var det för pojkarna i klassen, berättar morsan.

Varenda morgon fick ALLA gossar lägga sej framstupa över bänkarna och sen gick läraren och gav dom varsitt rapp med pekpinnen. Det låter helt otroligt, men jag tror min morsa.

Anledningen måste väl ha varit att liksom härda dom, eller att helt enkelt vänja dom vid att lyda och frukta makten.

Svart pedagogik.

Sånt som formar människor till att slicka uppåt och sparka neråt. Tänker jag, medans bandspelaren rullar där på bordet hemma hos mamma.

Jag måste åka igenom hela Stockholm för att komma hem, hem till morsan alltså, hon bor kvar i mina trakter. Där inte jag bor längre.

Tog bussen mot Brommaplan imorse, det är så jag måste göra för att komma hem till morsan.

Det var morgonrusning och köer men det finns en bussbil där bilarna inte får köra.

Det går mycket fortare att ta bussen. Ändå sitter dom flesta människor som ska in till stan i sina bilar, i en stillastående kö.

Det säjs att bilen betyder frihet för människor och bor man i Arvidsjaur eller utanför Hofors, så visst, jag förstår.

Men Ekerö?

Jag tittar ner på människorna i sina bilar, alla sitter ensamma, några ser ut att prata för sej själva.

Eller det kan ju vara en mobiltelefon inkopplad i bilens högtalarsystem.

Men jag tror många sitter och pratar för sej själva också, ingen hör vad dom säjer.

Och då kan dom säja vad fan som helst. Frihet.

När morsan var liten och hade frukostrast i skolan fick alla barn gå runt i en ring på skolgården när dom åt sin medhavda lunch. Läraren stod i mitten och såg till att ingen pratade. Det sas att det var bra för matsmältningen att gå samtidigt som man åt på den tiden.

Det är ju inte mycket till frihet över det, att vara tvungen att gå runt, runt.

Sen blev det krig och en massa hemskheter, utförda av dom där killarna som fått stryk varje morgon.

Sen kom ryssarna.

Det var inte heller speciellt mycket frihet.

Morsan utbildade sej till sömmerska, hon ville bli modetecknerska och modet i östzonen i Tyskland stod väl inte på topp, varken livsmodet eller vårsmodet.

Det var mera svårmodigt kan man säja.

Men morsan var modig nog att fly, min morsa var flykting, satt i ett flyktingläger i Väst-Tyskland och annonserade i Dagens Nyheter att hon var duktig på att städa, sy och passa barn.

Så hon blev piga i Djursholm, åt en överklass som på den tiden betalade sina pigor själva, utan att få bidrag från staten, som nu för tiden.

Hursomhelst, hon flydde väl för att få lite mer frihet, det kan man väl förstå?

Hon jobbade åt ett riktigt svin, en ensam rik gubbe som tafsade på henne så när hon träffade farsan så väntade hon till nästa löningsdag och så kom farsan och hämtade henne och hon rymde. Han hade en liten Morris, det var tydligen ett engelskt bilmärke och han hade nyss köpte den, det här var 1955 och han putsade på den för att den skulle blänka.

Men han såg väldigt komisk ut, säjer morsan, för bilen var så extremtt låg i taket och liten och farsan var så extremt lång.

Men jag tror dom upplevde den där frihetskänslan, vroom iväg och på den tiden var inte köerna vid Stockholms utfarter så långa, det sa vrooom så var man ute vid havet och kunde bada.

Vilket dom gjorde.

Frihet. Frihet och känslan av att man klarar sej själv.

Men, man är ju egentligen alltid beroende. Man är beroende av att nån byggt den där vägen man åker på. Att nån ger en pengar så att man kan tanka.

Man är beroende av att den här planeten andas och mår bra, vissa drömmer ju om att åka till mars, men jag tror inte dom hinner.

Jag åker hellre buss, det är en annan sorts frihet, jag sitter och tänker på min morsa och har musik i hörlurarna. Lyssnar på gamla tyska schlagerhitar, det finns en som heter Seeman:

Seemann, lass das Träumen, Denke nicht an mich. Seemann, denn die Fremde, Wartet schon auf dich

När jag kommer fram till morsan spelar jag upp låten från mobilen. Hon börjar gråta.

Låten handlar om att ens hem är havet, att man liksom aldrig kommer hem. Och att det är en bitterljuv frihet.

Morrisen är såld och farsan död, och morsan längtar hem till Tyskland ibland, därför gråter hon, tror jag.

Men hon slipper i alla fall få smällar på fingrarna för att hon är vänsterhänt, och även om hon har en väldigt dålig pension eftersom hon är kvinna så lever hon i ett land där man inte slår folk för att dom är vänsterhänta eller för att dom är killar.

Och inte ens i fängelser behöver folk gå runt i ring medans dom äter.

Men drömmen om frihet kan, i händerna på dom nuvarande propagandaministrarna, få oss att göra så galna saker.

Som att köra bil i storstäder.

Det är en mäktig dröm den där om frihet, den får människor att sitta i timslånga köer i varsin bil och långsamt kväva det här jordklotet.

Mer läsning

Annons