Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Låt mig vara ifred. Det är allt jag begär.

/

Annons

Frihet. Läste något om den konstnärliga en gång; Steve Albini skrev om jazz, frijazz närmare bestämt, att det var populärmusikens motsvarighet till Köpenhamns fristad Christiania. Att ger man efter, om folk får göra som de vill, slutar det alltid med samma sak: man börjar älska linssoppor och vill röka hasch i stället för att se efter barnen och hundarna och man börjar tänka att det här med atonala saxofonsolon i 30 minuter inte är en så dum idé egentligen.

Jag lyssnar på improvisationsmusik när jag skriver det här, Albert Ayler och Pharoah Sanders. Tycker att det gör det möjligt att öppna upp hjärnan litegrann såhär en söndagmorgon. Jag ser inget fel med det, jag gillar musiken lika mycket som jag tycker Christiania är sorgligt.

Jazz är som kaffe eller ädelost, man måste lära sig att tycka om det, träna upp sig och vara försiktig så att det inte blir för mycket.

Jag spelade i fristaden för några år sen. Det var beväpnade vakter när man skulle in. Vilda hundar och pundare drällde omkring i leran.

Jag såg inte skymten av alla fina hus som folk byggt av skrot, märkte inget av någon frihetlig anda och gemenskap. Det var skräck och misär.

Vi blev varnade, gå inte dit eller dit ensamma, helst inte alls.

Otäckt. Ett ghetto var vad det var. Det var som kritikerna sagt. Inte som jag ville att det skulle.

Man skulle kunna tro att en som tillåts sig fläka ut sig på ledarplats har nyanserade å- och insikter om saker och ting. Men så är det inte.

Ju äldre jag blir desto mer desillusionerad blir jag. Mindre och mindre intresserad av saker som händer utanför min direkta närmiljö.

Jag har ingen tilltro. Det blir sämre i världen simultant med att jag mår bättre och bättre. Jag menar inte att låta nyliberalt egoistisk. Jag tror bara att jag gör mer nytta i egenskap av förälder och musiker, än vad jag någonsin gjort som samhällsdebattör. Och att det gynnar alla och envar. Ni slipper mina grunda analyser och mina barn växer upp och blir ansvarsfulla medborgare som håller sig ifrån knark och byrackor. Låt skäggaporna sitta där och skorra i gyttjan, låt folk spela sina saxofoner, låt mig vara ifred. Det är allt jag begär. Det är allt jag hoppas på ifråga om frihet. Att folk ska vara snälla och ha möjlighet att slå av radion när det inte passar deras ömtåliga öron.

I familjen snoras och klagas det: sommaren är typ en helg lång, kan man exempelvis få höra. Det är min uppgift att ta hand om detta klagande och inget annat. Under tiden fortsätter jag lyssna på punk och evighetslånga solon. Det finns inga samband. Eller, andra får bena ut politiken och existentialismen medan jag spelar gitarr. Döden är det enda vi alla har gemensamt. Det är en slags tröst. Vi kan hålla om varandra när vi kontemplerar detta faktum, i väntan på kometen.

Mer läsning

Annons