Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Låt oss tala om våldtäkt

/

En av veckans mest intressanta debatter handlade om juridik. Om våldtäktsbegreppet.

Annons

Det hela fick fart när kammaråklagaren i en intervju i Svenska Dagbladet publicerade 14 augusti yttrade följande:

Ett minst sagt kontroversiellt uttalande som satte fart på debatten om våldtäkt, om rättsprocessen, om brottsoffer och förövare. Hillegren backade senare från sitt uttalande, men lade ut texten ytterligare på området i en debattartikel i Svenska Dagbladet i vilken bland annat följande rader stod att läsa:

debattinlägget konstaterade Rolf Hillegrens chef vid City åklagarkammare i Stockholm att Hillegren, för allas bästa (inklusive förtroendet för rättsväsendet), inte skulle handlägga några brott som faller in under brottsbalkens 6 kapitel.

Rolf Hillegrens syn på våldtäkten är snäv. Den överensstämmer inte heller med den verklighet där våldtäkten äger rum. Rolf Hillegren kallar våldtäkt utan våld för språklig anomali och en gärning omöjlig att bevisa.

Och det är ofta svårt att bevisa en våldtäkt. Men det är inte omöjligt.

på våldtäkten är inte unik. Mytbilden om vad en ”riktig” våldtäkt är lever kvar i vårt medvetande.

En riktig våldtäktsman är avvikande, en särling, han är inte bekant med offret och han lurkar i mörkret innan han brutalt attackerar sitt offer.

Och ett riktigt offer, hon är nykter, har heltäckande kläder som inte framhäver hennes kvinnlighet, hon gör motstånd, hon skriker och hon känner inte gärningsmannen. Efter våldtäkten är hon uppriven, men inte så uppriven att hon inte har sinnesnärvaro nog att resa sig upp ur buskaget, anmäla våldtäkten och ta sig till sjukhuset för en undersökning där hennes skador kan dokumenteras och spår säkras.

I verkligheten kan våldtäktsmannen vara killen i parallellklassen, eller kompisen på en fest, eller den trevliga killen på krogen eller en vårdare eller äkta man eller en sambo.

I verkligheten kan offret bli tyst, passiv, medgörlig, hon kan sova, vara fysiskt eller psykiskt handikappad eller medvetslös, för att när det hela är över ställa sig i duschen, tvätta kläderna, utplåna alla spår av vad som hänt och om hon anmäler, anmäla månader efter att våldtäkten ägt rum.

Men det är en typ av brottsling och brottsoffer som inte får plats i Hillegrens version av våldtäkten. Och som vi fortsätter hålla på avstånd eftersom det rubbar vår världsbild på ett allt annat än behagligt sätt.

att rättsäkerheten inte får offras i våldtäktsmål. Att oskyldiga inte skall dömas. Så ska det självfallet också vara. Förhållningssättet till våldtäktsbrottet ska inte skilja sig från andra brott. Men det gör det.

På grund av brottets speciella natur har vårt rättsväsende uppvisat stora brister i sin förmåga att korrekt hantera denna typ av fall. Ifråga om våldtäktsbrottet är i dag sannolikheten långt mycket större att en anmälan i slutändan inte ens resulterar i en rättegång, än mindre i en fällande dom, än att oskyldiga döms.

I dag leder endast ett av cirka 15 åtal till en fällande dom när det handlar om våldtäkt. Sverige har också kritiserats av FN för att så få av alla fall prövas i domstol.

I fråga om våldtäkt har vi därför på många sätt redan offrat rättssäkerheten.

om detta faktum har ökat. Och vi håller sakta på att ta oss vidare från stereotyperna som omgärdar brottet och från att nöja oss med att klassa svårt att bevisa som omöjligt att bevisa.

Rutinerna har förbättrats inom både polis och rättsväsendet. Inom vården pågår nu ett förändringsarbete för att förbättra spårsäkring. Lagstiftningen har förändrats och jämställdheten ökat, vilket i sig bidrar till att förändra vår syn på våldtäkten.

Det går inte fort, men det går i alla fall framåt. Trots allt.

 

Mer läsning

Annons