Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lite skit har väl ingen dött av...

”Den som gillar auktoritär envägskommunikation har inte längre något på nätet att göra. Att skriva på digitala medier handlar om att gå i närkamp med sina läsare. Att prata med dem. Påverkas av dem. Och att inse att lite digitalt bajs i brevlådan är betydligt trevligare än verkligt dito.”

Annons

Så skrev journalisten Martin Aagård på Aftonbladets kultursidor i tisdags i en kommentar till DN:s artikelserie om näthatet. En analys som bär på många brister.

Vad Martin Aagård helt missar är att det anonyma näthatet inte handlar om kommunikation. Det handlar inte om individer intresserade av ett samtal. Det finns ingenting att gå i närkamp om när kommentarerna består av fördomar, invektiv och illa underbyggda påståenden. Vad som finns är en anonym monolog.

Kanske har Martin Aagård varit väldigt förskonad från näthatet. Hans enda personliga exempel i krönikan är ett tämligen oförargligt . Som manlig journalist slipper han per automatik bland annat hora, feminist- fitta, inkvoterad och lilla stumpan i sin inkorg och i kommentarer på nätet.

Kanske är det också därför Martin Aagård väljer att ignorera hatets könsdimension i sin analys. Han tycks dock inte heller se vare sig främlingsfientligheten eller homofobin.

Väljer man att bortse från allt detta, ja då är det onekligen en tuff jargong därute på lika villkor. Och det digitala bajset långt trevligare än verkligt dito.

Men om man till skillnad från Aagård inte bortser från köns- dimensionen, inte ignorerar vare sig homofobin eller rasismen. Ja, då framstår plötsligt vanligt, hederligt bajs i en Big Pack-låda nästan som lite småmysigt. För att det är hanterbart. Och långt mycket lättare att ignorera än den anonyma hatmonologen på nätet.

Mer läsning

Annons