Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

LO har såklart rätt

/
  • Karl-Petter Thorwaldsson kräver en Löfvenplan för Sverige.

Annons

"Vi behöver en Löfvenplan." Det konstaterade LOs ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson under onsdagen.

Sedan Thorwaldsson tog över ordförandeskapet för LO, har LO varit pådrivande på snart sagt samtliga områden Socialdemokraterna varit svaga. En progressiv och analytisk röst att räkna med. En röst med förmåga att lyfta blicken över det dagspolitiska navelskåderiet. LO har pressat på för en justering av a-kassan, man har givit Socialdemokraterna ekonomiska alternativ till den hårdnackade linjen om reformer som finansieras krona för krona för investeringar i välfärden, man har drivit på Socialdemokraterna ifråga om vinsterna i välfärden, man har folkbildat rörande Sverigedemokraterna och dess politik. Man har, helt enkelt, gjort ett oerhört viktigt arbete, både för sina medlemmar och för samhällsutvecklingen.

En plan för omfattande investeringar i arbeten, utbildning, bostäder, välfärd och infrastruktur är vad LO vill se. Sverige växer, och det ställer också krav på att de som anländer ges tillträde till bland annat arbetsmarknaden. Vi behöver restaurera och stärka svensk konkurrenskraft och samhällskonstruktion

Investeringar av detta omfång är kostsamma, men deras nödvändighet har varit uppenbar länge. Underdimensionerat järnvägsnät, skolor som underpresterar och cementerar klassklyftor, vårdpersonal som går på knäna och bostadsbrist. Man behöver inte röra sig särskilt länge utanför sitt hem, om man nu över huvud taget har ett hem, för att inse att skatterabatt i den egna plånboken är en klen tröst. Med den egna plånboken kan vi inte lösa problem som att tåget till jobbet inte går och kommer i tid eller att arbetsdagarna är dagar som fylls av känslan av otillräcklighet på grund av för få kollegor att dela ansvar och arbetsbörda med.

Somliga problem kan vi bara lösa med den gemensamma plånboken.

Till Aftonbladet säger Thorwaldsson att kostnaderna för en Löfvenplan kommer ligga på tiotals-miljarder varje år. Det låter rimligt. Konjunkturinstitutet har trots allt konstaterat att bara detta att upprätthålla dagens personaltäthet inom vård, skola och omsorg kommer kräva 100 miljarder i nya skatteintäkter. Lösningen enligt LO? Låna och höja skatter. Så här långt har den lösningen avvisats av Socialdemokraterna. Motvilligt låna, och spara, är vad man sträckt sig till.

Själv är LO kompromissvilligt. Till DN säger Thorwaldsson att LO är villigt att förhandla om allt utom sänkta lägstalöner. Det är ett besked som sänder en viktig signal om att få saker kan tillåtas vara heliga i det arbete som ligger framför Sverige. Det är också ett uppfodrande besked till övriga som förväntas bidra i arbetet.

LOs förslag är i linje med vad många övriga inom den svenska vänsterrörelsen förespråkar. Att regeringens ekonomiska politik, det strama förhållningssättet till samhällsinvesteringar och budget, inte är långsiktigt hållbar förstår de flesta. Det handlar inte bara om samhällskonstruktionen i sig, utan om vilka politiska strömningar den strama ekonomiska politiken tyvärr bidrar till.

Investeringar på samhällsnivå är kostsamma på kort sikt, men lönsamma på lång sikt. Framsynta politiker ser detta och agerar därefter.

Socialdemokraterna har möjlighet att sjösätta ett projekt som skulle bära frukt under mycket lång tid framöver. Det projektet skulle för att vara genomförbart förmodligen kräva kompromisser över blockgränserna. Det har man klarat av förr. Och även om höstens pressade situation onekligen tagit fram det rena vansinnet i svensk politik, och Kristdemokraterna helt förlorat sig i detta, har också allvaret i situationen tvingat fram positiva förändringar.

Centern och Folkpartiet har exempelvis tagit ett kliv framåt och tycks inse att det som byggt 20 procent i väljarstöd för Sverigedemokraterna inte är en väg Sverige kan fortsätta framåt på. Den insikten bör även kunna infinna sig hos Moderaterna. Och vad gäller kompromissviljan, uppvisade man trots allt sådan när man slöt migrationsöverenskommelsen.

Vad Sverige behöver är inte politiskt käbbel. Vad vi behöver är en plan för en inkluderande och funktionsduglig samhällskonstruktion.

Det är dags att lyfta blicken även för partierna.

För så här kan vi inte ha det.

Mer läsning

Annons