Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lovisa Arvidsson: Upp till bevis för Björklunds skjorta - L och C är de verkliga vågmästarna

Annons
Fotomontage:  Stina Stjernkvist, TT/ Henrik Flygare

Eftervalsanalyser i alla ära, men nu måste vi prata om Jan Björklunds skjorta. Ni vet den mörkblå som Liberalernas partiledare burit med uppkavlade ärmar i vartenda tal, på alla valaffischer och i princip varenda tv-sänd debatt de senaste månaderna?

Den säljs nu på Tradera för närmare 40 000 kronor, pengar som går oavkortat till den antirasistiska organisationen Expo.

Nog förstod vi tidigt att skjortan var en symbol för något mer än att Jan bara inte hunnit hem och slängt in en tvättmaskin och strukit några andra skjortor.

Minns ni när Lars Leijonborg blev "Lejonkungen" med "hela svenska folket" då Folkpartiet tredubblade sina siffror i valrörelsen 2002? Eller, rättelse: Leijonborg blev Lejonkungen redan då han valdes 1997 och en del av publiken på läktaren på partikongressen ställde sig upp och sjöng ledmotivet ur filmen Lejonkungen. Antingen hade folkpartisterna en generell fäbless för Disneyfilmer eller så hade de hybris, oklart vilket.

Men till slut fäste sig det oväntade smeknamnet på den populära partiledaren. Mycket tack vare att Leijonborg, långt innan Instagram fanns, förstått det här med "dagens outfit" och gått och skaffat sig en uppdaterad garderob inför valrörelsen, något som fick stor medial uppmärksamhet och ska ha bidragit till hans popularitet.

Folkpartiets ledare Lars Leijonborg, valet 2002. Foto: Anders Wiklund/SCANPIX

Kanske var det vad Björklund hade i åtanke när han bestämde sig för att köra samma skjorta genom en hel valrörelse. När den nu säljs avslöjar Björklund skjortans symbolik i Expressen:

– Det är lite vemodigt. Den har ju varit med hela valrörelsen och har med sina uppkavlade ärmar blivit en symbol för min kamp mot extremism och för den medvind vi liberaler känner.

Och det är exakt här som skjortan blir intressant på en helt annan nivå.

Men låt oss börja med att konstatera att Liberalernas medvind, åtminstone som parti beträffat, fortfarande står och stampar på nästan exakt samma siffror som i förra valet. Liberala värden må ha en stark medvind - 80 procent av svenskarna har trots allt lagt sin röst på ett annat parti än SD - men Liberalerna som parti har knappast ridit fram i valet på en liberal våg. (Kuriosa: Om de hade gjort det, vilket Disney-ledmotiv hade sjungits på partiets valvaka?)

Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L). Foto: Stina Stjernkvist / TT

Men med symbolik följer också förpliktelse: Om Liberalerna menar allvar med sin kamp mot extremism så har de ett stort ansvar i den stundande regeringsbildningen.

I skrivande stund har det exakta valresultatet inte inkommit, men det oerhört jämna resultatet mellan blocken pekar åt att de rödgröna är snäppet större än Alliansen. SD är en stor vågmästare, men de är inte de enda.

De verkliga vågmästarna är Liberalerna och Centerpartiet.

Om de menar allvar med sitt avståndstagande mot extremism så kan de aldrig släppa fram en borgerlig regering som gör sig beroende av Sverigedemokraterna. Och här ska vi komma ihåg att även om det inte sker några formella förhandlingar mellan Alliansen och SD så kommer SD inte att sälja sig billigt. Att släppa fram åtta budgetar under en mandatperiod har ett pris i sakpolitik, och det är SD väl medvetna om.

Med dagens valresultat kommer Ulf Kristersson för att bilda regering - som han säger sig försöka göra även om de rödgröna fortsätter vara det största blocket - att behöva stöd av SD. Men Socialdemokraterna räcker ut en hand till C och L, en regeringssamverkan i mitten är möjlig.

Liberalerna och Centerpartiet står inför ett avgörande val för svensk politik. Och sin egen värdegrund.

Mer läsning

Annons