Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mamma räddar vår planet

/
  • Stefan Sundström berättar om hur hans mamma räddar vår planet genom sina besök i soprummet.

Annons

För att inte bli förlöjligade döljer barn sitt allvar inför vuxna.

Dom går med på att kalla det dom sysslar med för lek, men i sitt inre vet dom att det är blodigt allvar.

Med djupt allvar funderar barn, genom att leka, på livet och döden, kärleken och hatet.

Det slog mej häromdagen att också gamla människor nuförtiden skojar bort sitt allvar, dom ser på sej själva med den dömande blick som nutiden har på våra skrynkliga, ickeproduktiva pensionärer.

Dom vet att dom inte räknas och försöker förhålla sej till det.

Min mamma har börjat samla på sej saker. Idag fixade jag återigen en kompis med bil så att jag kunde rensa ut från hennes lägenhet.

Hon går ner i grovsoprummet och hämtar saker.

Kläder, plastkrukor, böcker.

Inga trasiga grejor, hela och rena kläder i kassar har hon travat upp i hallen.

Hon säjer på skoj att du vet jag är ein alte deutsch krigsbarn, jag kan inte låta bli för hon vet ju att folk har väldigt lätt att tycka att hon är en galen gammal kvinna som plockar upp sopor.

Men hon vill ge dom till mej och mycket av det jag fått blir jag glad av och har nytta av det också, till exempel alla mjölkartonger hon sparat kan jag använda till att driva upp tomater och gurka i till våren.

Men det börjar bli lite mycket att ta hand om, det är andra gången på några månader jag har varit där och tömt lägenheten, och eftersom jag inte har körkort så måste jag rodda med nån som kan köra.

Man skulle väl kunna säja att det är lite sorgligt, och jag känner sorg när jag i den gråa morgonrusningen åker genom stan mot Farsta, där jag växte upp och där morsan är den enda som finns kvar av det som en gång var hela min värld.

Och hon har grånat och krympt.

Å andra sidan – HON är glad.

Hon blir glad när hon ser att jag blir genuint glad över en sprillans ny lergryta som hon hittat. Jag blir också glad över dom fyra sockerströarna hon hittat, och vinterjackan från Peak performance, en jävligt dyr sak jag aldrig skulle köpa, men som är bra mot vind och snö.

Ingen människa är en ö och det är ett djupt mänskligt behov att känna att man ingår i ett sammanhang, att man är en del av kretsloppet.

Borgerliga ekonomer brukar tycka att människan är av naturen lat och att man behöver incitament för att uträtta nåt.

Det är i viss mån sant att människan är lat, om inte hade ju aldrig hjulet uppfunnits till exempel.

Latheten har varit uppfinningarnas moder.

Men alla människor vill väl ha balans? Mellan vila och arbete, och det ska vara ett arbete som sträcker sej ut över världen och betyder nåt för nån. Det vill alla, medfött och naturligt.

Jag tror det gäller alla, barn och pensionärer också.

Min morsa skaffar sej ett livsuppehållande arbete där nere i grovsoprummet.

Min första reaktion när jag kom hem till henne efter att jag varit ute och rest i höstas och kom hem till henne och såg allt stuff i hallen var fasa.

Sen såg jag att det här var bra. Bra för henne, hon fyllde sina dagar med mening, bra för mej som slapp köpa massa skit.

OCH bra för planeten.

För det vet ni väl? Folk har för mycket grejor i det här landet.

Folk har för nya telefoner. För platta tv-apparater. För trånga underkläder. En del har också för mycket pengar, det vet ni väl?

I Stockholms sopstationer och grovsoprum, till och med i papperskorgarna, finns tecknen för att den så kallade tillväxten här i landet mest av allt är en hjärntumör i vår gemensamma hjärna, och den hotar den här planetens överlevnad.

Ett helt ekosystem bildas av soporna, rumänska tiggare rotar efter aluminiumburkar i papperskorgarna, min mamma ger mej helt oanvända köksmaskiner från sitt grovsoprum.

Människor anpassar sej efter var dom befinner sej nånstans i pyramiden.

På ett vis känner jag en stor sorg över att min mamma börjar närma sej slutet på sitt liv och börjar få svårt att minnas och att hon ofta är så ensam.

Men jag älskar och är stolt över att min mamma numera skiter i slit och släng-konventionerna och därigenom gör en insats mot köphysterin och låter mänskligheten få kanske nån liten sekunds längre tid på sej att förändra det ekonomiska och politiska systemet på den här stackars planeten så att vi kan undvika stupet som närmar sej.

Mer läsning

Annons