Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mammaledig och oönskad

Annons

Redan från början handlade det om ett kontroversiellt förslag. Det nya direktivet rörande mammaledighet. Ja. Mammaledighet. Inte föräldraledighet. För inom EU har barn bara en förälder och det är en mamma.

Vad parlamentet röstade ja till i veckan är en politisk konstruktion där man stärker rätten till ledighet genom att ytterligare försvaga kvinnors ställning på arbetsmarknaden.

För oavsett vad som påstås kommer detta bli resultatet. Får EU bestämma kommer varje arbetsgivare som möter en kvinna i fertil ålder veta att hon genom lag är frånvarande arbetskraft.

Vidare handlar det om en tvingande lagstiftning som innebär att den kvinna som blir mor enligt lag är skyldig att stanna hemma sex veckor efter förlossning. Detta tvång omfattar endast kvinnan. Inte mannen. Män får rätt till två veckor. Om man vill. I den del som handlar om EUs fäder är hemmavaron med sitt eget barn nämligen frivillig. Vilket innebär att EU vill instifta en lag som gör kvinnor än mer ofria och än mer icke önskvärda på arbetsmarknaden.

Väl medvetna om konsekvenserna av att bilda familj kan vi nu också se att allt fler kvinnor väljer bort familjen. I många länder med starkt patriarkal samhällsstruktur, med liten eller ingen rätt till föräldraledighet och begränsad tillgång till barnomsorg, kan skönjas en sjunkande nativitet. Så är fallet i bland annat Spanien. För när kvinnor tvingas välja mellan att yrkesarbeta och bilda familj väljer allt fler att satsa på yrkeslivet istället.

För samhällsutvecklingen är valet att inte bilda familj negativt. Men den demografiska utvecklingen är inte heller konstant. Att vi föder färre barn är en i många delar en naturlig utveckling som det inte finns någon som helst anledning att försöka motverka genom politiska beslut. De stora barnaskarornas tid är sedan länge förbi. Men om ambitionen från politiskt håll inom Europa trots det är att vända den demografiska utvecklingen som innebär att allt färre skall försörja allt fler är det knappast intelligent att genom lagstiftning skapa ytterligare ett skäl till att inte skaffa några barn över huvud taget. Vilket förslaget om obligatorisk hemmavaro för kvinnor efter barnafödande är.

Förslaget rörande mammaledighet är ett uselt förslag som i grunden är befäst med ett tankefel eftersom man vill stärka rätten till mammaledighet genom att försvaga kvinnans ställning på arbetsmarknaden ytterligare. Därför kan den inte heller sägas vara ett steg i rätt riktning ens i de länder där det inte finns någon rätt till föräldraledighet eller där arbetsgivaren är ålagd att betala för eventuell föräldraledighet. Det är inte ett framsteg att institutionalisera och lagstadga bristen på jämställdhet. Det är inte ett framsteg att skapa ytterligare ett skäl till att inte skaffa barn. Och det går inte att stärka kvinnors rättigheter och ställning på arbetsmarknaden genom att i lag peka ut dem som huvudansvariga för barn och familj.

De svenska Socialdemokratiska parlamentarikernas reaktioner på att parlamentet röstade ja till förslaget tyder på att inte ens påstådda jämställdhetsivrare förstått vilka konsekvenserna av mammaledighetsdirektivet i förlängningen kommer bli. För någon kritik var det inte tu tal om i det pressmeddelande signerat Anna Hedh och Olle Ludvigsson som skickades ut efter omröstningen. Istället för en analys av förslagets faktiska innebörd kunde en glädje skönjas. Olle Ludvigsson ser det till och med som att förslaget ger kvinnor "klart bättre möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden". Vilken värld Olle Ludvigsson lever i är omöjligt att avgöra. Men det är uppenbarligen inte i samma värld som den kvinnor i fertil ålder med andra ambitioner än att bara föda barn lever i.

Hoppet står nu till den borgerliga regeringen. Sverige måste ta strid för jämställdheten och ett modernt föräldraskap med två jämbördiga föräldrar.

EUs kvinnor behöver inte ett mammaledighetsdirektiv med avstamp i brist på jämställdhet och uråldriga patriarkala strukturer som placerat kvinnan i hemmet och mannen på arbetsmarknaden. Vad vi behöver är en lagstiftning som stärker möjligheten för både kvinnor och män att kombinera jobb och familj. Om vi nu över huvud taget skall lagstifta rörande familjen på EU-nivå. Vilket är långt ifrån självklart.

Jenny Wennberg

Mer läsning

Annons