Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Man vänjer sej"

/
  • Stefan Sundström sitter numera ensam med sin termos och bok, i det som en gång var en skog.             Citat: En gång skrev hon en skylt och satte upp i trädgården; Akta grodor och bin! Hon hade hört i förskolan om hur humlor byggde bo i sluttningar och hur grodor gömmer sej bland gamla löv.

Vad landskap kan förändras på kort tid!
Jag går i breda traktorspår genom en våldtagen skog härute på Mälaröarna. Där jag bor.

Annons

Mina barn vill inte längre gå här, yngsta dottern gick ut en bit i sin barndoms skog och upptäckte att den var borta; svampställen, kojor, mystiska vindfällen och mossiga stubbar. Allt låg naket för himlen att titta på.

Hon grät. Hon är en känslig själ, min yngsta.

En gång skrev hon en skylt och satte upp i trädgården; Akta grodor och bin! Hon hade hört i förskolan om hur humlor byggde bo i sluttningar och hur grodor gömmer sej bland gamla löv.

Barn får ofta impulsen att bli vegetarianer om dom får reda på vad som finna i Chicken Mc Nuggets och hur dom har levt. Vuxna blir då ofta oroliga för sina barns proteinintag och säjer ät upp nu.

Och uppfostrar barnen till att förkväva sin naturliga impuls till solidaritet med allt levande.

Så rullar det på.

Det gjorde vi också, vi sa jamen ska du inte ha lite falukorv, vi satt ute i den vackra Mälaröskogen som ägdes av Stockholms Stad och grillade korv, omgivna av höga granar satt vi vid en brasa en vinterdag full av snö.

Nu är det vår och åren har gått, Stockholms Stad har sålt marken till en riking som ville göra golfbana av åkrarna här runtikring.

Det fick han inte, gud ske lov.

Men money talks and bullshit walks, då tog han ut så mycket skog han fick enligt Svea Rikes lag. Det vill säja han kalhögg skiten, lämnade några enstaka trän och stubbar, som man måste göra numera.

Annars hade han tagit dom också.

Nu går jag här, det är en vårmorgon 2015 och jag har med mej kaffe och smörgås, jag går så långt bort från bilvägen jag kan komma, sätter mej och omges nästan bara av fågelsång.

Solen skiner över traktorspåren. Den öppna jorden läcker vatten och kväve ner i Mälaren, i små bruna vårbäckar.

Det är ju vackert på sitt sätt.

Det är som om man vänjer sej.

För det är ju fortfarande liv här, det är fågelsång, det har börjat dyka upp vildsvin i närheten, traktorerna har gjort halva jobbet åt dom, dom kan lättare böka fram rötter och förskrämda sorkar ur marken.

Man vänjer sej vid hur landskap ser ut, man säjer till sin fru Jag går ut i skogen fast det egentligen inte är en skog, utan ett kalhygge.

Jag har med mej en bok ut i skogen, en av Sveriges bästa författare Kerstin Ekman har skrivit Herrarna i Skogen.

Den börjar med en dröm, hon kan flyga-hon flyger över Europa och det är förkristen tid. Hon flyger över Tyskland och Frankrike och under henne är det en grön djungel av lövträd, otroligt höga ekar och lindar samsas med ett virrvarr av buskar, ruttnande stockar och mossiga kärr. Här och var små glada gläntor, som ögon upp mot himlen. Där ser hon rök från små eldar, och människor.

Och, det är klart att vi inte kan eller vill ha det så längre.

Vi har slutgiltigt och definitivt tagit Moder Jords oskuld, det finns inte längre ett naturtillstånd att återgå till. Skogarna är virkesåkrar, åker man genom norra Sverige är det träd till förbannelse, men skog i ursprunglig bemärkelse är det inte. Och planerar man bara ett trädslag över en stor yta får man en monokultur som är otroligt känslig för sjukdomar och skadeinsekter. Så då får man spruta med insektsgift.

Det är mer pengar i det, i alla fall på kort sikt, och i alla fall om det inte blir en sån där storm som kommer ibland, lite oftare nuförtiden faktiskt.

Som stormen Gudrun som förstörde skog för miljarder i Småland och Halland. Stora arealer av virkesåker som bara bestod av gran blåste sönder till plockepinn.

Men man vänjer sej. Man vänjer sej vid att det inte finns fisk i skärgården utanför Stockholm.

Man vänjer sej vid döda havsbottnar, förstörda av kväveläckage och bottentrålning.

Bottentrålning är kalhyggenas hemliga och osynliga syster, i havet.

Ingen människa kan se hur havsbottnen blir kal så därför har ingen av oss som bor runt om denna döende östersjö reagerat.

Skogarna kan vi ju se, vi kan se hur dom inte längre finns.

Problemet är att Sveriges skogar börjar bli lika folktomma som havet, förr fanns det skogsarbetare och bärplockare som rörde sej härute, nu är det bara jag.

Jag skämtar, det är inte bara jag, men det känns så.

Dom enda spår av människa jag ser här ute på kalhygget är avtryck av hästhovar.

Skogarna har börjat bli som på medeltiden igen, en plats där bara fan själv och hans troll bor. Åtminstone om man ser skogarna genom tv-rutan eller dataskärmen. Då bor det zombies och varulvar här ute mest.

Och Blair Witch Project.

Så jag får vara i fred här ute med min termos och min bok.

Jag lyckas nästan komma ner i varv och inte bry mej om att klockan tickar och att jag inte har tid att sitta här.

Våren är här och man vänjer sej vid allt, och glömmer vilken djup frid man en gång kände innan man lärde sej att passa tiden.

Mer läsning

Annons