Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Människans värde och pris

Att en filmfestival kallar sig existentiell tycker jag känns väldigt bra.

Annons

Alla konstarter talar i och för sig till oss som just existentiella varelser – oavsett om det handlar om trapetsartister eller naturpoeter. Men det är något speciellt med just filmen: Den som sjunker ner i en biosalong och snart sitter försänkt i mörker kastas direkt ut i det existentiella. Romaner läser vi i dagsljus eller vid en stark lampa men filmen ser vi i mörker, som om omvärlden rullat undan för att ge plats bara åt just mina reaktioner - och vi ser den dessutom tillsammans med andra fast vi bara förnimmer dem som en osynlig kraft omkring oss. Vi sitter där som en kollektiv kropp och är ändå ensamma. Få konstarter gör oss så moraliskt mottagliga som just filmen.

Temat det här året är Människans värde och pris. Jag har inte sett någon av filmerna som ska visas de här dagarna. Men ibland känns det som om världen just nu är reducerad till en film som jag ser när jag sitter försjunken i mörker, i all den politiska resignation som jag och många med mig just nu kan känna. Små sekvenser når oss ur verkligheten själv. Den där korta videofilmen av några poliser som i Malmö för en tid sedan brottade ner en nioårig pojke slog emot oss som en scen ur en film som vi såg i mörker. Det var overkligt och man kände sig helt försvarslös när man såg den. Det var bara en scen, en liten scen, ur den stora dokumentären som kunde heta Människans pris och hennes värde.

Priset på ett ensamkommande flyktingbarn är idag väldigt lågt. Jag måste säga att jag inte alls hade fattat att så många ensamkommande barn i Sverige idag helt enkelt är försvunna och aldrig upphittas. Jag minns inte på rak arm hur många barn som försvinner spårlöst varje år. När jag hörde siffran glömde jag den direkt, eftersom den var så overklig.

Men varje barn som vi känner närmare – känner vi också en oändlig kärlek till. Det betyder att vi inte kan sätta ett pris på det barn vi känner. Ingen siffra skulle liksom stämma. När jag för tjugo år sedan gick med min nyfödda dotter i famnen så visste jag fortfarande ingenting om henne. Men jag hade tittat in i hennes nyuppslagna ögon och bandet fanns där. Det band som gjorde henne ovärderlig, bortom varje pris, bortom varje värde.  

Människans hjärna fungerar så: Den letar alltid efter det empatiska gensvaret. Det leende du sänder ut återvänder till dig. Vi är empatiska varelser. Får vi minsta chans att känna empati för en annan människa så tar vi den chansen. När jag för en tid sedan fick reda på vad tiggaren utanför ICA heter och när jag sa till honom vad jag heter så förvandlades vår relation i ett enda slag. Människor får ett värde så fort vi tar ett enda litet steg mot dem.  

Människors pris uppstår när vi tar ett steg bort från dem. För någon vecka sedan stod jag i Aktuellts studio i en upprörd debatt med en person som ville att Sverige skulle begränsa invandringen till, som han sa, en lagom nivå. En lagom nivå? Efteråt funderade jag mycket på det där uttrycket – att begränsa invandringen till en lagom nivå. Lagom för vem? Betyder det att vi ska döma tiotusen eller trettiotusen personer till fortsatt flykt? Jodå, jag tycker att nivåerna på invandringen måste få diskuteras. Men det är som om vi inte har något språk för det.

I ojämlika samhällen värderar människor varandra mycket oftare än i mer jämlika samhällen. På några sekunder gör vi, utan att vara medvetna om det, en värdering av den andres status. Vi sätter ett pris på andra människor, kan man säga. Där det finns konkurrens och statusjakt sätter vi ett pris på andra människor.

Jag läste nyligen en bok av en moralfilosof som menade att något avgörande händer med ett ting, en människa eller en verksamhet när de hamnar på marknaden och får just ett pris. Värdet av det degraderas. Korrumperas. Och han tog några kusliga exempel. I USA är det vanligt att stora företag ger sina anställda en livförsäkring – utan att de anställda vet om det. När den anställde sedan dör, så faller försäkringen ut – men inte till de anhöriga, utan till företaget. Ganska många av dem som dog i terrorattacken mot Word Trade Center hade faktiskt sådana försäkringar. Döden blev en vara. Den fick ett pris i pengar.

Hur ger man en människa ett värde? Vi kan uttala ordet Människovärde. Det är en besvärjelse. Det besvärjer fram en värld där vi inte sätter ett pris på människor. Där vi egentligen inte ens sätter ett värde på människor.

Vi sätter helt enkelt bara värde på människor. Och vi gör det genom att se dem, höra dem, lära känna dem.

Jag ska avsluta med att läsa en mycket vacker dikt som har sin lilla roll i filmhistorien. Och det kanske kan lätta upp stämningen genom att jag säger att den är med i den romantiska komedin Fyra bröllop och en begravning. I kyrkan vid en begravning läser den dödes käraste vän Audens dikt begravningsblues. Och den dikten gör den döde ovärderlig:

 

Stäng av var telefon: håll rymden ren

från klockor, från hunds skall från saftigt ben.

Tysta pianot. Sörjande må med

förstämda trummor följa kistans led.

 

Låt flygplan kretsa jämrande i nöd

och skriva bud på himlen: Han är Död.

Sätt flor kring duvors hals, på stadens torg,

polisen ska ha handske svart av sorg.

 

Tilll öst, väst, söder, norr var han min bro.

Han var min arbetsvecka, söndagsro.

Sol, måne, tal, sång gav han mig till del:

En evig kärlek, trodde jag. Men fel.

 

Släck alla stjärnor. De behövs ej mer.

Rym ut sol, måne; packa båda ner.

Töm havet, och hugg ner vart skogens skott,

för inget mer kan bringa något gott.

 

Med dessa ord invigde jag Existentiell filmfestival i Falun på torsdagen. Dikten är översatt av Sven Collberg. 

Mer läsning

Annons